Shocky


Clearmount Shocking Blue
15/10 1979 - 27/10 1992
Stamtavla
Änglahund

Jag har berättat under förfäder - Bonnie och under Russell att Shockys uppfödare hade det lite trassligt just när den här kullen skulle födas, har du inte läst det så gå till de sidorna.

Det mest fantastiska är nog ändå att jag så länge jag kan minnas ville ha en svart collie, och han skulle heta Bobby. Så blir det så här:
Jag ringde till SKK och frågade efter colliekullar inom cirka 20 mil radie från min hemort, för NU hade jag möjlighet att skaffa mig en valp. Den kunde få följa med mig på jobbet och allt såg väldigt bra ut. På SKK så hade de några kullar och den äldsta de hade inrapporterad var 5 veckor gammal just då.
Den ringde jag på. Och nu blev det lite virrigt, för så här var det.
Det var Kicki Anerland, som stod som kontaktperson för kullen. Läs och häpna ni som inte fått uppleva gamla tiders kommunikationsproblem, men det kunde ta tid innan man hade fått ett nytt telefonnummer och dessutom att abonnemanget fungerade på den tiden, alltså 1979, nä det var stenålders precis, det fanns inga mobiler heller.

Ja Kicki berättade om kullen, och att det var Kerstin som egentligen var uppfödare och vilka problem hon hade då. Så berättade hon om valparna. De här valparna skulle bli ögonlysta (det var heller inte vanligt på den tiden). Uppriktigt sagt så begrep jag inget om det, mig hade det inte spelat någon roll, jag skulle ha en collie, ögonlyst eller ej. Så frågade Kicki om jag ville ha en tik eller en hane.
- "Hane", svarade jag.
- "Det finns 3 svarta och en blå kvar", sa Kicki.
- "Den blå", sa jag. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag svarade så. Jag hade ingen aning om vad blå färg var. Ja, så hade jag tingat en blå collievalp.

Den helgen då de var 6 veckor gamla så tog jag tåget och hälsade på. Då blev det ännu krångligare :) Först hem till Kicki, och när jag kom så mötte jag Janne i dörren som sa att vad bra att du kom just nu, för jag ska hem till valparna just nu och ge dem mat, så följ med mig så får du träffa dem.

Det tog max 10 minuter att gå hem till Janne, och där inne i hans kök fanns det fullt av valpar. Det kom fram 5 glada, nyfikna svarta valpar och hälsade på oss när vi klev in i köket. Två gråfärgade med svarta fläckar satt mitt på köksgolvet och tittade på Janne, som klev fram till diskbänken och började fixa med maten till valparna. De grå valparna satt klistrade vid Janne, och jag tyckte att de såg väldigt konstiga ut - i färgen alltså. Så fick de mat, Kicki kom och anslöt sig till oss och så frågade hon vad jag tyckte om min valp.
- "Vem av dem är det som är min", frågade jag.
Det var alltså en av de där konstigt fläckiga valparna, som dessutom inte ville ha särskilt mycket kontakt med mig. Janne tog upp min valp och talade om för honom att han skulle få hälsa på sin matte, och så räckte han över honom till mig. Vilken känsla det var ändå, min valp. Jag tror vi var lite tafatta båda två faktiskt. Så hittade valpen mitt plåster som jag hade på tummen och så var isen bruten. Han gillade att bli kliad på magen också...

Vi hjälpte Janne att flytta in alla valparna i sovrummet innan jag gick. Den sista minnesbilden jag fick med mig av valparna var att min blå pojke stod med framtassarna på grinden, och tittade över kanten och tittade efter mig, tillsammans med några svarta bröder. Mmmm vilken minnesbild att ha när jag gick hemma och väntade på att få hämta hem honom.

Så två veckor senare så skjutsade en arbetskamrat upp mig och vi hämtade hem min blå pojke. Efter fika och kontraktsskrivning så tog Janne upp valpen och pussade på honom och önskade honom allt gott och lycka till, så räckte han över honom till mig.
Gissa om jag var lycklig då!

Det hann väl gå 10 minuter på väg till parkeringen, så började Shocky gråta, han grät i en timme ungefär (det tog ca 2,5 timmar att åka hem), sedan så somnade han i mitt knä. Det här var den åttonde december 1979. Jag hade tagit ut semester och kunde vara hemma hos min valp.


12/12 1979 vi är i stallet och tittar till min häst.
Första kortet på Shocky som min.

Som väl var så kom en av mina väninnor och hälsade på oss kvällen efter att jag hämtat hem honom, och då gick vi ut och rastade honom. Min väninna frågade varför jag hade honom kopplad hela tiden.
- "Ja, han vet ju inte att han bor här, han kanske springer iväg..." sa jag lite lamt för jag hade faktiskt funderat på hur lång tid det tog innan valpen visste vem som var hans matte och att han skulle hålla sig till mig.
- "Men vart skulle han springa då", frågade min väninna och började fnittra. "Släpp loss honom han vågar ju inte springa ifrån dig fattar du väl, du är ju hans enda trygghet nu".
Hon hade så rätt. Vilken tur för Shocky att hon kom och hälsade på oss. Inte vet jag när jag skulle ha vågat att koppla loss honom...

För att komma tillbaka till uppfödaren till Shocky. Hon hade mer problem än bara separation, flytt och valpkull samtidigt. Hon hade Russell som fick parvovirusinfekton. Samma lördag som jag hämtade Shocky så fick hon hämta hem Russell från djursjukhuset, därför träffades vi aldrig i samband med själva valpköpet. Russell hade varit sååååååå dålig, han var så nära att stryka med som det bara går utan att göra det. Hon berättade att han var bara skelettet när hon hämtade hem honom. Han hade legat på dropp i en vecka. Men hon var lycklig att han överlevde. Mer om Russell på hans sida.

Shockys uppfödare och jag fick en väldigt bra kontakt med varandra. Hon var toppen, var det något jag undrade över så var det bara att fråga, det blev många telefonsamtal... Vi skrev även brev till varandra, och det blev en del kort kort på hundarna skickade också. Vi har faktiskt fortfarande sporadisk kontakt med varandra. Tänk som det kan bli när man köper en valp.

Shocky växte och blev stor.
Vi gick på "bruksa" tillsammans. Vi började med nybörjarkurs och så blev det fortsättningskurs, vi tog bevakning och karaktärstest som det hette då, det blev godkänt. Så gick vi spårkurs, dragkurs och sökkurs. Jag har säkert glömt någon kurs, vi var alltid på brukshundklubben.

Jag utbildade mig till instruktör och höll en hel del kurser, och jag blev sekreterare och efter det kassör. Ju mer tid jag lade ner på klubben ju mindre aktiv tid av mig fick mina hundar, som hunnit bli fler antalsmässigt då. Trots att de var med mig till klubben så hände det just inget för dem. Till slut blev det för mycket, tack och adjö sa jag och så tog jag hand om mina egna hundar istället för andras.

Men jag lärde mig ändå väldigt mycket under den tiden, för att inte tala om så många människor jag kom i kontakt med och lärde känna.

Shocky var en rätt tuff hund ändå.
Han var ju min första hund och han blev ju mitt övningsobjekt på gott och ont.
Han tålde inte berusade personer, föresten så räckte det med att de hade druckit det allra minsta, alkoholdoft gillade han inte. Så det gällde faktiskt att vara beredd om vi var ute och lyckades möta några överförfriskade personer.
Sådana personer anser sig själva som så väldigt trevliga och dessutom är de ju sådana hundvänner just då också...

Två gånger hände det att väldigt berusade människor kom fram och ville klappa, trots att jag sa ifrån på håll, och båda gångerna gick Shocky till anfall, men eftersom han var kopplad och jag var beredd så nådde han aldrig fram, men personerna ifråga nyktrade snabbt till och försvann från oss.

En del människor vill inte tala om att de är lite rädda eller känner obehag inför en hund, dem avslöjade Shocky direkt. Om de av någon anledning böjde sig ner (och han var lös) så smög han upp bakom dem och så hoppade han upp på deras rygg och började jucka mot dem. Innan jag lärde mig det där tricket så höll jag ju på att skämmas ihjäl för honom, men som sagt det var bara de som var lite rädda, men skulle spela tuffa inför andra.

Om de inte böjde sig ner så kunde han smyga runt och spana in, och så smög han upp bakom en person och körde in nosen i knävecket på den stackaren som skulle avslöjas. Sånt känns obehagligt men det gör ju inte ont, men jag kunde se hur bra Shocky mådde, han visste att han hade fått ett övertag.

Shocky var det ingen som lämnades oberörd inför, antingen tyckte de om honom eller så INTE. Många sa att han hade en otäck blick. Vilket jag tror beror på att han hade ett brunt och ett blått öga. Det blå ögat såg nog för mänskligt ut misstänker jag. Jag gillade naturligtvis allt på min hund, även hans ögonfärger.

Han var bland de först blue merle-färgade collies här, så det var många som undrade vilken ras han var, eller vilken blandning han hade i sig.
Till och med collieägare frågade det :))

Han hade ett otroligt steg och en enormt bra balans. Det är sådant som jag har förstått efteråt med mer kunskap. Han hade en väldigt vacker blue merle färg.
Han var skottfast. Som äldre (8-11år ungefär) kunde han reagera lite för skott.
Han blev 13 år, de sista åren hörde han så illa så att han inte reagerade på skott längre då, eller något annat heller.

Han älskade att arbeta men gillade inte dressyr, antagligen för att jag tränade honom för mycket de första åren...
Han lärde sig allt så snabbt, "jaha är det så här sök går till, bra då vet jag", så efter andra sökträningen fungerade alla turerna hur bra som helst. Allt "skogsarbete" gick hur bra som helst.

Jag antar att du redan misstänker att han var en vakthund också, det stämmer det var han verkligen. Han var lite för beskyddande mot mig. Hälsa i hand kunde vara farligt för den som hade tänkt hälsa på mig, då fick jag sätta honom ner och tala om att du sitter kvar där, eller så handhälsade jag helt enkelt inte.
Usch vad gammal jag är, men det var faktiskt så mycket vanligare att "skaka hand" då, och jag tycker inte att det är så länge sedan...

Shocky var en sådan som var född ledare för en flock.
Man märkte inte alltid att han var det, men när det kom till kritan så tog han ledningen, gick emellan, bröt oroligheter, såg till att reglerna följdes, vaktade sin flock mot andra faror.

Var vi på promenad och någon oförhappandes dök upp så var det Shocky som helt plötsligt stod främst och tog emot och skyddade de övriga. Han var inte aggressiv utan helt lugn, men om han utmanades så svarade han upp, och det rejält... en gång har han som gammal hund fått ge sig för en ung hetsporre och då lade han sig som den signalsäkra hund han alltid var.

När det gällde tecken och signaler så kunde jag ha Shocky som lärobok, för allt som stod i sådana böcker stämde exakt på honom. Vid hundmöten på trottoarer så hade det redan på håll avgjorts hur rangställningen var, det var fantastiskt att få se hur tydlig han var.

Även andra människor kunde läsa honom, och han kunde få dem att förstå vad han ville. Ofta fick jag höra att Shocky är törstig nu, han vill gå ut, han är hungrig... och det av folk som aldrig haft hund själv eller kunde speciellt mycket om hundar förövrigt.

När Shocky var borta för alltid, så tittade de andra efter honom, deras trygghet - han som alltid höll ihop de andra och talade om vad som gällde genom sin blotta närvaro - var borta, fanns ingenstans. De letade efter honom i 2 dagar, de luktade på hans avföring som han gjorde under den sista promenaden vi gick, men han kom inte tillbaka, så den tredje dagen var det kaos i flocken.

Det var hemskt, ingenting fungerade längre allt var en ända röra. Det tog en månad sedan så tog min unga tik Twy hand om ledningen, sakta men säkert och faktiskt med uppbackning från den övriga flocken, så blev hon med tiden en väldigt bra ledare hon med.

Shocky blev alltså 13 år.

Han som alltid hade älskat att vara på promenad i skogen orkade inte och ville inte hänga med längre än 5 minuter ungefär. Jag åkte till veterinären med honom och då upptäcktes det att han hade ett klaffel på hjärtat. Dessutom så upptäckte vi att han hade en förstoring vid struphuvudet -cancer. Så veterinären sa att låt honom hänga med så länge han orkar ändå och inte har ont. Det fick han, det blev inte så lång tid, han orkade ju inte så mycket, men vad som fick mig att besluta mig för att ta bort honom var att han fick ont av hjärtfelet.

Han hade alltid tyckt så illa om att komma till veterinären, varje gång så kröp han utefter väggarna under stolar och bord till behandlingsrummet, då var han inte så tuff som han alltid var annars.

Vid vårt sista besök så gick han som om han inte hade gjort annat än besökt veterinärkliniker. Stolt och med sin vanliga stil så gick vi in i behandlingsrummet, där han fick somna in i min famn.

UPP

Bakgrundsfotot


Har jag tagit, det är Shocky som ligger
ute på ängen där vi tränade och lekte.