Russell



Russell of Romadale
29/5 1977 - 20/12 1985

Stamtavla
Änglahund

Russell

Russell of Romadale var hans stamtavlenamn.
Egentligen kallade jag honom mest för Russ, men när jag pratar om honom så blir det Russell, varför vet jag inte.

Enligt stamtavlan så är hans uppfödare Mr & Mrs Williamson, England, kennelnamnet är alltså Romadale.
Han kom till Sverige när han var 6 månader och som jag har berättat på Roscos sida så var det Barbro Björklund som hämtade honom + flera andra collies. Russell hämtade hon för Kerstin Paulssons räkning. Russell valde Kerstin som sin människa och var där hon var.


Han HD-röntages och hade 0-1, lindriga benpålagringar, på den här tiden i slutet av 1970-talet användes faktiskt hundar med ettor i aveln, men helst så använde man sig av fria hundar. Alla hundar röntgades heller inte.
Vid 2½ års ålder fick han parvovirusinfektion, var fruktansvärt dålig, inlagd på dropp på djursjukhus i en vecka, de klarade av honom och han fick komma hem igen, mager som ett benrangel. Men efter genomgången parvo så var han steril. Dessutom så hade han ju HD-felet.


När han var 3½ frågade Kerstin mig om jag ville ha honom på prov.
Förutom steril och HD-fel så ville han inte äta ordentligt.
Kerstins 3-åriga dotter låg inlagd länge på sjukhus, föräldrarna behövdes där, så lösningen var att Russell kom till mig.
Jag hade honom som foderhund i ett halvår, sedan fick jag honom av Kerstin, hon kunde ju inte använda honom ändå.
 

Russell var en konstig vovve.
Han var alltid trevlig och snäll mot mig, känslorna för Kerstin överförde han på mig, även när vi senare kom att träffa Kerstin så var Russell min hund - ansåg han - eller var det jag som var hans?

Han var med på allt, hur duktig som helst att åka bil, buss, tåg vad jag än hittade på så såg han alltid så van och säker ut - "det här har jag gjort varje dag i mitt liv..."
Där var han ett stöd för Shocky som inte var van vid storstadsliv och det som hör till det.
Däremot så kunde inte Russell något om livet på landet... Jag vet inte hur många gånger han skulle hoppa upp på en sten och missade i ansatsen och hoppade rakt in i stenen, men han bara backade tillbaka och tog ny sats och då kom han upp. Det där lärde han sig under sitt första år med oss.
Men han hade mycket att träna på under det året, hoppa diken, väja för träd när man springer, vänja sig vid vinterkylan... första vintern så hade han köldkramp varje gång vi gick ut alltså.

En dålig sak med Russell var att jag aldrig kunde vara säker på honom när det gällde andra hanar. Vi kunde vara på promenad med andra då han helt utan varning och oprovocerad hoppade på den andra hanen och började slåss.
Shocky lärde sig hur han skulle bryta sådant, sedan vallade han Russell så att han inte kunde komma i närheten av den andre igen. Då kopplade Russell av och umgicks med oss allihop igen precis som om inget hade hänt.

 

Russell tyckte så mycket om människor. Om han verkligen tyckte om någon så ställde han sig med tassarna på dennes axlar.
När vi var och hämtade Russell så satt vi i köket och pratade och fikade, sedan reste jag mig för att ge Shocky en åksjuketablett, då kom Russell och ställde sig med tassarna på mina axlar.
- "Nu vet jag att det kommer att gå bra", sa Kerstin då, "så där gör han bara på dem han verkligen gillar".
Jag måste erkänna att jag inte trodde på henne då, det säger hon bara för att jag ska bli glad eftersom jag hämtar honom nu... eller något sådant. Men det stämde, det var inte många han gjorde så på, och det fina var att han valde ut sina favoriter rätt så omgående, bara efter några minuters samvaro så visste Russell om han verkligen gillade människan eller inte.


Men som sagt han var trevlig mot alla, han tyckte om människor. Vilket inte Shocky gjorde, så det var så bra att ha Russell om det kom fram människor som ville klappa hunden. Den här får ni klappa, men inte den andra. Det accepterades alltid.


Fast jag glömmer aldrig de första två (?) åren med Shocky och Russell tillsammans. De kunde slåss hur ofta som helst. Ofta hade de sönder något dessutom. Jag tror att varenda liten bordslampa gick i bitar, prydnadssaker... usch vad tråkigt det var. En gång så var vi hos en väninna och då rök de ihop i hennes hall och smackade rakt in i hallspegeln... jag kan hitta på roligare saker att göra för mina pengar än att ersätta sånt som mina hundar har sönder.

Jag började ledarträna med mina hundar då.
Jag var noga med att jag alltid var ledare, samt att Shocky stod under mig i rang - trots sin ålder var han mer mogen och kapabel att vara ledare.
Det tog inte sååå lång tid några månader??? Innan det för det mesta var lugnt igen, men visst kunde de fortfarande ryka ihop, men inte alls på samma sätt som förr.
 

Jag tränade mycket med mina första hundar.
Shocky tränade jag spår med och Russell tränade jag sök med. Russell hade milt uttryckt en lång inlärningstid för momenten. Det tog ett år innan han hade lärt sig turerna i söket! Visst jag började träna honom när han var runt 4 år, men ändå! Som jämförelse kan jag ta Shocky, efter andra sökträningen så visste han turerna i söket, och visste vad kommandona innebar, men så var han enormt lättlärd när det gällde att lära sig nya saker.

Vänner som jag umgicks ofta med kunde jag inte ha med som figuranter eller träna med hemmavid. När Russell hittade dem blev han jätte-lycklig sprang fram och hälsade på dem, -"hej, är du också här, vad kul, men jag är lite upptagen just nu, har ett jobb på gång...", sedan så fortsatte han sitt sökande efter en riktig figurant? Det vill säga en som var lite okänd, eller som han bara träffade på brukshundklubben???

Lydnad var inte heller hans grej, han var duktig på linförighet men det finns ju fler moment i lydnad...
Några vänner, från brukshundklubben, deras dotter klarade inte av deras livliga labrador så de frågade om hon fick låna Russell när hon gick på ungdomssektionen på brukshundklubben. Det fick hon. Till min stora förvåning så vann de två en lydnadstävling, som bara hölls som avslutningstävling inom ungdomssektionen, men den innehöll momenten i lydnadsklass I.
Jag som inte ens fick Russell att ligga på kommando på appellplanen...

 

Russell gillade att dra pulkan, ända till en vinter då han helt plötsligt inte ville dra mer än kanske 50 meter, sedan drog han inte ett steg till.
Följande sommar så var vi och badade i sjön. Russell älskade vatten och att få simma tillsammans med mig. På kvällen var han halt på ena bak, han gnällde när han skulle resa sig efter att ha vilat sig efter bad och promenad.
Nästa dag var likadan, sedan så klingade det av och han blev normal igen.

Han började markera/halta efter långa promenader.
Han ville inte gärna gå trappan upp till vår lägenhet. Det tog tid och jag fick locka på honom.


Det här skedde ju inte på en gång så när min syster var och hälsade på en gång så sa hon att Russell hade ju så svårt att gå uppför trappen, det hade han inte haft förut.
Då började jag fundera, och studera Russell mer.
Jag åkte då till en veterinär som röntgade höfterna på honom.
Han hade väldigt kraftiga benpålagringar på den höften som var dålig.
Den ena höften såg fortfarande väldigt fin ut, men den andra syntes inte ens höftskålen eller själva leden på grund av alla benpålagringar.
Russell hade alltså väldigt ont.


Han fick gå på cortison-tabletter, vilka tog bort värken så han var en glad och besvärsfri kille i ett par månader. Sedan kom snön...
Då stod han en gång och skrek rakt ut när han hade hoppat upp i en snödriva. Det var som om han inte gick på cortison längre, det hjälpte ingenting.

Russell var den första hund som jag fick åka till veterinären med för att han skulle få komma till Regnbågslandet.
Jag kommer nog aldrig att komma över det helt och hållet.


Russell blev bara 8½ år.
Han såg så frisk och fräsch ut, glad och älskade livet, men kunde inte längre leva det, för att han hade grava höftledsfel...

Det är så tungt att få ta bort en sådan hund, har du fått var med om det så vet du.

Bakgrundsfotot


Har jag tagit. Det är Russell ute på
ängen. Han älskade att bära runt på
sina pinnar.

UPP