Sobelgårdens Oritza
7/6 1993 - 4/1 2005

Stamtavlan
Änglahund

Min lilla Ritza som aldrig riktigt var min.
Hennes hjärta tillhörde alltid Catrine.

Men trots det så trivdes hon rätt bra här hos mig och hon tyckte riktigt bra om mig med. Ritza var 6 år när jag hämtade hem henne. Hon kunde inte bo kvar hos Catrine längre för hon hade nafsat 2 barn, två lekkamrater till Catrines barn. Varför? Ja vem vet vad som gjorde det hela och vad Ritza tänkte på just då. Hon älskade sin familj och skyddade barnen väldigt mycket, så vilka hennes uppfattningar om hur läget låg det kan jag inte svara på.

Hon var bara 6 år, frisk och kry och vi tyckte att det var så trist och sorgligt om hon skulle få sluta sina dagar då. Så efter lite betänketid så sa jag ja till att Ritza skulle flytta hem till mig. En väninna skjutsade mig och när vi åkte hem så satt jag i baksätet tillsammans med Ritza, hon var så spänd och nervös så att hon darrade i hela kroppen, lilla gumman.

Egentligen så var vi inga främlingar för varandra, vi hade setts i hela Ritzas liv. Det är Catrine och hennes mormor som är uppfödare till Ritza, så jag såg henne första gången när hon var några dagar gammal, och så följde jag dem under deras uppväxttid. Men eftersom jag hade egna hundar så umgås man inte så mycket med vänners hundar. Vi träffades mest under promenader och träningar och då hade vi ju våra egna hundar med oss.

Det var Catrine som behöll Ritza och hennes kullsyster Muffin. Mormor sparade kullbrodern Oskar.

När en av mina valpköpare fick ta bort en tik som hon hade köpt av mig (Emma blev 6 år) så ringde hon och var förtvivlad eftersom hon ville ha en ny hund och det så fort som möjligt. Jag pratade med Catrine om det, och hon sa att hon hade funderat på att sätta ut Ritza hos en fodervärd så varför inte testa om det skulle gå bra. Anna-Stina hämtade Ritza och några veckor senare var vi där och hälsade på och allt gick bra så Ritza fick stanna där.

Men efter ett halv år så ringde en vän till Anna-Stina och talade om att hon hade fått åka akut till sjukhuset, det var allvarligt så kunde Catrine hämta sin hund tills dess att matte kom hem igen. Det gjorde ju Catrine.
3 veckor senare så dog Anna-Stina. Helt ofattbart, och så fort, var en vän borta.

Då fick Ritza flytta till Catrines mormor istället. Men mormor var ju lite till åren kommen, så hon var ju inte så rask i benen längre och hade inte så mycket ork med promenader och så. Ritza trivdes inte så bra där, hon rymde ofta. Jag bodde i närheten då på den tiden, så jag var också med några gånger och letade efter Ritza när hon hade rymt.
Mormor "bilmotionerade" även Ritza. Det gick till på det viset att hon åkte ut på en skogsväg och så släppte hon ut Ritza ur bilen och när hon var bakom bilen så gasade mormor på, så fick Ritza springa efter till dess hon stannade och släppte in Ritza igen, då hade hon fått springa av sig. Det här har mormor berättat själv för mig. Mormor förstod inte varför jag inte lät mina hundar springa av sig på det viset, för hon tyckte att det var så bra motionering.
Jag såg själv en gång när hon motionerade henne på det viset. Jag var ute i skogen med mina hundar och så hörde vi hur en hund skrek rakt ut. Jag var säker på att det var någon hund som blivit allvarligt skadad, så hundarna och jag gick mot det hållet, när vi kom ut på skogsvägen så fick vi hoppa i diket för då kom mormor körande med Ritza efter - helt skärrad och i panik.

Måtte jag själv aldrig få så dumma idéer i huvudet - och genomföra dem när jag blir gammal.

Mormor blev sjuk, inlagd på sjukhus en tid och när hon kom hem så orkade hon inte med Ritza längre. Det var då Catrine frågade om jag kunde ta henne.

Så kom Ritza till mig. I början av juli, min första semesterdag. Jag hade då redan Twy, Rain, Skrutten och Moddan.

Jag var lite skraj att Ritza inte skulle trivas och att hon skulle rymma från mig med. Hon stack iväg en gång. Hon och jag satt på gräsmattan och jag satt och klappade henne, då hon helt plötsligt bara for iväg - rakt fram - och försvann.
Jag och gamla Twy tog en promenad i 30 graders värme, svetten bara lackade, folk längre bort hade sett vart hon sprang in i skogen och vilket håll. Jag ropade och ropade men ingen Ritza, så vi gick hem igen, svetta och trötta. När vi kom hem låg Ritza på trappan och väntade på oss.

Hon tyckte mycket om att springa och röra på sig. När vi var ute i skogen så brukade hon springa omkring och jag såg hur hon verkligen njöt av att få röra på sig.
Om vi stannade på ett ställe och plockade blåbär eller så, så låg hon alltid bredvid packningen och vaktade den för alla andra.

Den första tiden var jobbig för hon var så avundsjuk på Twy. Twy som var ledaren för flocken, och min absoluta favorit, så visst fanns det anledningar att vara avundsjuk. Twy hade många fördelar som ingen annan fick.
Jag kontaktade till slut en som kunde prata med hundar. Hon pratade med Ritza och jag fick veta vad de hade pratat om, och att hon hade förklarat för Ritza vilka regler som gällde hos oss, och så hade hon även pratat lite med mina andra hundar och talat om att alla måste hålla sams.
Tro vad du vill om djurpratare men det blev mycket lugnare i min flock, hundarna kom mycket bättre överens. Så från att jag hade varit snubblande nära att avliva Ritza så fick  hon stanna kvar och från och med nu gick det riktigt bra.

I Augusti 2002 blev Ritza ormbiten, men eftersom det var under en sen kvällsrastning så såg jag inte när det hände. När vi kom in igen så fick hundarna mat och sedan så satt jag i soffan och tittade påTV. Ritza kom upp och satte sig bredvid mig, där hon brukade sitta, och jag tyckte att hon betedde sig så konstigt så jag vände mig mot henne och skulle krama om henne. Då märkte jag hur stel hon var i hela kroppen och när jag fick syn på nosen så förstod jag. Den var så svullen - klart ormbett.

Jag hämtade cortisontabletter och gav henne, höll om henne, hon vände ögonen ut och in och slutade andas. Nu dog hon tänkte jag men så hörde jag en rossling och så kom andningen igång igen. Tabletterna verkade i sista stund.
Jag ringde till ett djursjukhus och pratade med dem, de upplyste mig om att ormbett var väldigt farligt, farligare an vad man tidigare hade trott, och att hon skulle bäras ut och in för rastning och i övrigt vara så still som möjligt de första dagarna. Jag ringde sedan till Catrine och berättade, vi kom överens om att Ritza kunde vara hos dem under förmiddagen, sedan skulle jag ändå till veterinär med Rain, så tid fanns redan bokad så att även Ritza kunde bli uppkollad. Jag ringde veterinären nästa morgon så det gick bra. Catrines familj kände inte igen Ritza. Jag kom dit tidigt med henne för jag började tidigt att jobba, då var bara Catrine vaken. När jag sedan hämtade henne så berättade Catrine att barnen hade frågat vem den där hunden var för ingen kände igen henne när de kom ner till frukost. Ja så förändrad blir en hund av ett ormbett i nosen, särskilt en ras med en i vanliga fall smal och spetsig nos.

Jodå Ritza överlevde ormbettet, men hon blev sig aldrig riktigt lik mer. Aldrig lika glad och pigg, utan hon åldrades en hel del den natten.

De sista åren slog Ritza mer och mer av på takten, så där sakta och omärkligt så att man vänjer sig själv vid det. Hon gick långsamt en bit efter oss, och tvingade Greta att gå bakom sig. Men hon tyckte fortfarande om att röra på sig. När vi tog långa promenader så var hon alltid med, vi väntade in henne och hade flera pauser och det gick sakta men säkert.

Hon hade alltid varit väldigt matglad, men under sina sista månader i livet så tappade hon matlusten och ville inte äta mer. Hon gick ner i vikt. Men var pigg och glad.

Julen närmade sig och jag ville inte ta bort henne innan eller under jul och nyår. De sista tre veckorna hon levde ville hon inte ha någon mat alls, så jag fick hjälpa henne att äta lite så att magen inte var helt tom.

Den 4 januari åkte vi till veterinären för sista gången.
När vi kom in i behandlingsrummet så var vi ensamma några minuter Ritza och jag. Då satte jag mig ner hos henne och kramade om henne - då darrade hon likadant som hon hade gjort då den gången som jag hämtade henne. Jag bad Anna-Stina vara där och hämta vår hund så att hon fick trygghet och kände igen någon. Så när veterinären kom, och jag lyfte upp min lilla tunna Ritza, då var hon lugn och somnade lugnt in i mina armar.

UPP

Bakgrundsfotot


Är taget av Per-Uno Fransson.
Det togs under en utflykt i juni 2004.