Mandane's Married Manager
29/2 1985 - 28/5 1997

Stamtavla
Änglahund

Sommaren 1983 var jag uppe i Stockholm och hälsade på Shockys uppfödare Kerstin. Shocky och Russell var med mig. Den helgen var Kerstin hundvakt till en tik som hon hade sålt till en uppfödarkollega. Tiken var Emma, Clearmount Midnight-Blue. Emma var underbar, vilket uttryck, vilken blå färg, vilken utstrålning! Jag blev lika kär i Emma som mina två hanhundar blev. Vilken tik! Med en enda blick talade hon om för de där ouppfostrade herrarna att hon inte var intresserad av att ha dem i sin närhet. Så de fick vackert stå på håll och betyga henne sin kärlek. Det var Pia Aderheim som var ägare till Emma, hon kom senare och hämtade sin tik och då träffades vi för första gången.

1985 hade Russell börjat halta mer och mer och jag höll Kerstin underrättad om hur han mådde. Jag hade mina tankar på att skaffa en hund innan Russell var tvungen att tas bort, så att den hunden kunde ersätta Russell, och Shocky ha en kompis då Russ var borta. Ja visst låter det planerat och kallt, det var det nog, jag hade ju inte tagit bort någon hund ännu...

En dag  när Kerstin och jag pratades vid så berättade hon att Emma hade valpar och att det fanns blå hanar kvar. Kerstin visste ju hur mycket jag tyckte om Emma och att det var en blå hanne jag ville köpa.

En av mina väninnor följde med mig upp till Pia och tittade på valpkullen. Eftersom Russell hade höftledsfel så var jag noga med att kolla in rörelserna hos valparna. Jag tror att vi satt i tre timmar och bara tittade och tittade. Först vid valphagen ute i snön då de lekte och for runt, sedan inne i huset. Det fanns två blå hanar att välja mellan, å så svårt det var. Till slut fastnade jag för Micki.

Jag köpte honom och tog med honom hem på en gång. Shocky och Russell var med de också. Jag höll min nyköpta valp, som inte var road av att sitta still hos mig i mitt knä, och var lycklig. Min väninna Birgitte frågade vad valpen skulle heta. Merried Manager. Nej jag kunde inte komma på något som passade in på honom från det namnet. Birgitte tyckte att Måns var ett bra namn, men det tyckte inte jag. Efter lite diskuterande så kom jag fram till att Micki-Måns var ett bra namn. Så lika ofta som jag kallade honom Micki lika ofta sa jag Micki-Måns eller Månsen, men om någon frågade vad han hette så blev det bara Micki.

De första två veckorna var inte kul för Micki. Shocky och Russell nonchalerade honom totalt. De låtsades som han inte fanns, men hade full koll på var han var. Var vi ute så väntade de in honom till dess Micki var alldeles nära dem och sedan sprang de iväg så fort så att han inte hann med. Shocky och Russ busade och brottades men när Micki ville vara med så sprang de ifrån honom och började busa en bit bort och så höll de på. Inomhus såg de till att ligga utom räckhåll för honom. Men efter de där första två veckorna så tog de honom helt och hållet till sina hjärtan. Russell busade som bara den med Micki. Han låg ner och Micki fick brottas med honom, och så for de runt, sedan var det lite brottning igen. Shocky hade mer "springträning" med Micki. Men om de vuxna pojkarna tröttnade på den lille så for de iväg och lekte själva en stund, sedan tog de hand om Månsen igen.

På promenaderna så gick alltid Shocky en bit framför, Russell en bit bakom mig och Micki sprang emellan dem. Dagen efter jag hade tagit bort Russell så var vi på promenad. Shocky gick en bit framför som vanligt och Micki sprang fram till honom, sedan sprang han förbi mig - men hittade ingen Russellhund... hur han än tittade och letade så fanns han inte. Farbror Russ var länge saknad både av Shocky och Micki. Shocky lekte aldrig mer de vilda lekarna, eller sprang ikapp med någon annan hund som han och Russell hade gjort. Micki busade inte med någon annan hund som han och Russell hade busat. Shocky och Micki blev aldrig de bästisar som jag trodde att de skulle bli när jag köpte Micki som en ersättningskompis istället för Russell.

Här fick jag verkligen lära mig vad det innebär att ta bort en hund, både för min egen del och för de hundar som lever tillsammans med honom. Vi sörjde Russell alla tre på var sitt sätt och tillsammans.

Micki-Månsen var en egensinnig pojk, han gick sina egna vägar, men det fanns bara en människa för honom och det var jag. Månsen var snäll mot människor men han gillade inte spring och bus inomhus. Var det barn som var på besök och som sprang runt så kunde han nypa dem i benen, inomhus skulle det som sagt vara lugnt och stilla. Utomhus så gillade han att leka, men dragkamp fick man passa sig för. Micki gick upp i varv på en gång och det dröjde inte många sekunder förrän han högg i handen, eller armen istället för i föremålet. Collien är ju inte känd för att göra på det viset, så trots varningar så var det flera människor som blev bitna när de trots varning absolut skulle kampa med Micki.

Var vi på promenad och hade matsäck med oss, vilken jag på den tiden oftast hade, för vi tog ofta långpromenader på flera timmer, eller stannade ute hela dagen. Jo, när vi stannade och fikade så fick jag alltid leta efter var Micki hade lagt sig. Han låg nämligen alltid en bit ifrån oss, under en gran, i lingonriset eller så, och hade full koll på läget. Han kom fram till mig då jag hade fikat färdigt, för då fanns det alltid något till hundarna som de fick. Den här bilden är tagen vid ett sådant tillfälle.

Ja, jag var Mickis människa. Han var snäll och märktes inte mycket då vi var tillsammans, vilket gjorde att jag gick med på att lämna honom till en väninnans tonårsdotter för hon klarade inte av deras schäfertik. Dottern ville träna med hund hon med, och hon ville vara med i ungdomssektionen på brukshundklubben. Så jag åkte alltså och lämnade Micki till henne, och sedan så åkte jag iväg med de andra hundarna och tog en långpromenad under den tid som vi hade sagt att hon skulle ha Micki. När jag kom tillbaka så satt hon och höll om Micki och bara grät. Då berättade hela familjen att när jag hade åkt så gick dottern iväg med Micki till en annan kompis (med egen hund), för de skulle ju träna ihop. Det gick bra ända till dess hon kopplade loss Micki. Då travade han hem till familjen. När jag inte fanns där så travade han vidare. Vi bodde på var sin sida av samhället, och det kan nog ha varit cirka 8 km som vi hade emellan oss. Micki travade lugnt promenadvägarna, genom centrum, parkvägarna och så hem där vi bodde då. Vilket gör att han måste ha korsat 4 vägar med väldigt livlig trafik. Först hade familjen försökt ropa tillbaka honom, försökt springa ifatt honom, cyklat efter honom, sedan tog de bilen. De flesta de frågade hade sett en collie travande i hemåtriktningen...När de kom hem till oss så satt Micki utanför vårt hyreshus, och då gick det att prata med honom och koppla upp honom. Åhh, jag får ont i magen bara jag skriver det här.

Dottern lånade Micki en gång till. Då träffades vi på Brukshundklubben när det var ungdomssektion och träning. Jag stod i stugan och tittade genom fönstret på när de tränade. Plötsligt snodde Micki till och gick ur halsbandet. Så sprang han upp mot parkeringsplatsen. Jag gick ur stugan och såg rumpan på honom då han sprang in på parkeringen. Då jag kom till bilen så fanns ingen Micki där. Jag som trodde att han skulle stanna vid bilen, de andra hundarna satt i den. Så jag slängde mig i bilen och åkte efter. Först mötte jag en väninna, som vi brukade ta promenader tillsammans med, hon berättade att hon hade försökt att fånga Micki och att han då hade galopperat iväg mot ett köpcentrum i närheten. Jag körde efter, och där sprang han, men han var så blockerad då så han hörde inte att det var vår bil, eller att jag ropade. Han var nära att bli överkörd av två bilar när han korsade vägen upp till köpcentret... Där var det bara gångväg så jag kunde inte följa efter, så jag körde runt och upp till affärens parkering, men ingen Micki. Bakom köpcentret låg promenadvägen som ledde hem till oss, så jag fick köra tillbaka och så köra vägen hemåt. Vid en rondell  korsades promenadvägen och genomfartsleden och det var alltså vägen hem. Ingen Micki. Jag åkte hem, parkerade bilen, gick vägen tillbaka där han i så fall skulle komma och hoppades möta Micki. Ingen Micki kom. Jag sprang tillbaka och tog bilen och körde upp till köpcentrat igen. Parkerade och gick in till upplysningar där jag frågade om de hade fått in någon hund. Jodå de hade en hund på lagret! När jag kom dit så var Micki fångad i en "återvändsgränd", en man motade honom så att han inte kunde sticka därifrån vilket Micki hela tiden försökte göra. Micki var alldeles vild i blicken och hade fradga runt munnen. När jag ropade på honom så kom han direkt och satt som smetad vid mitt ben. Stackar'n vilken upplevelse. Dagen efter så skickade jag blommor som tack till personalen på lagret. Efter den upplevelsen så lånade jag aldrig mera ut Micki, eller någon annan hund heller för den delen.

Micki gick inte med på att träna någonting. Jo det gjorde han, han var alltid snäll när jag försökte lära honom fot, sitt, ligg, framåt och alla andra moment i lydnaden. Han var tålmodig när jag försökte få honom att spåra, söka eller hålla på med uppletande av föremål. Selen till draget var inga problem, men han blev hysterisk när jag spände för pulkan. Till slut gav jag upp. Han var min sällskapshund - och bara min.

När jag köpte Deegie, min första tik, fick Micki först en chock när jag kom hem med henne och gjorde ett utfall mot henne. Jag tror inte han såg vad det var. När han sedan upptäckte att det var en liten svart collievalp så älskade han henne. Han tog hand om henne, vakade över henne och månade så fint om henne. Hon kunde vara så fräck ibland men han hade en ängels tålamod och han lärde henne leka, busa, bära pinnar, dragkamp... ja allt en hund ska veta om hur livet ska njutas och levas om man är en hund.

När Deegie kom till vår familj så var Micki 2 år. De var alltid kompisar. Under Mickis sista år så blev synen märkbart sämre, då var Deegie hans ögon. Då var det Deegie som han följde och som visade honom vägen. Han litade helt på henne. Han blev även lite senil det sista året, men höll sig alltid till Deegie. Den allra sista tiden han levde så drack han mer och mer vatten - som gick rakt igenom och han kissade mer och mer.

När Deegie blev så dålig i sina ben att hon inte klarade av att gå ordentligt, så bestämde jag att då får Micki och Deegie vandra vidare till nästa värld tillsammans. Micki hade inte klarat sig utan Deegie helt enkelt.

Usch det är tuffa beslut och väldigt jobbigt att genomföra. När Deegie hade somnat in och jag kände att hon inte var kvar där längre, så gick jag ut till bilen, hämtade Micki, tog en liten promenad med honom. Sedan så gick vi in till veterinären och Micki-Månsen fick somna in i mina armar.

UPP

Bakgrundsfotot

Har jag fått av Mickis uppfödare Pia Aderheim.
Jag antar att det är hon som har tagit fotot.
Det är Micki längst till höger.