Greta


 


Ravelgårdens Silver Xklusive
17/10 1999 - 17/8 2008

Stamtavla
Änglahund

Greta

heter i sitt registreringsbevis Ravelgårdens Silver Xklusive. Hon är verkligen exklusiv, vilket enligt ordboken betyder; "inte tillgänglig för många andra, bara för finsmakare".

Greta är övertecknat vit, hon ser ut som nougatmousse med vispgrädde i färgen, hon är vänlig, lugn, en dam som inte hetsar upp sig i första taget, men reta henne inte för mycket, för när hon blir arg så blir hon ARG.
Hon sopar rent helt enkelt och hon skriker rakt ut i rena ilskan, jag har aldrig hört något liknande från någon av de andra hundarna som jag har haft. Mina övriga tikar vet vad som kan hända och de respekterar Greta, och gör aldrig några övertramp mot henne. Även Bobby har lärt sig vad den damen går för nu.


Första gången jag såg Greta var hon cirka 9 månader gammal. Hon bodde då hos Sallys uppfödare, och det var första gången jag såg en sådan färg på en collie. En gång tidigare hade jag sett en övertecknat vit collie (förutom på bild då) men den collien hade mer "vanlig" färg på kroppen än vad Greta har.

Vi var där för att hämta hem Sally. Jag tyckte om Greta, som då kallades Tjejen, för hennes trevliga och lugna utstrålning, hon följde med oss ut på en liten rastningsrunda.
När jag sedan tog Sally och skulle gå så stod Greta där och tittade på oss och ville följa med, den blicken minns jag än. Det här var i augusti - två dagar före julafton så ringde Sallys uppfödare och frågade om jag inte kunde ta hand om Greta för hon ville inte ha kvar henne längre.

Jag talade om att jag inte kunde komma upp just då, och jag kände heller inte så väldigt mycket för en hund till, eftersom jag hade så många just då, fanns det verkligen ingen annan?
Då gav hon bort Greta till en handikappad kvinna som kom med färdtjänst och rullstol och hämtade henne. När den kvinnan kom hem uppstod genast rastningproblem...

Greta togs under julen och nyåret omhand av kvinnans före detta man. Första gången Greta gick en långpromenad var nog tillsammans med den före detta mannen. Vilket tog hårt på Gretas muskler, senor och skelett. Hon var ca 14 månader gammal och hade aldrig fått öva upp sig men regelbundna promenader. Hon hade till och med fått stanna inne i lägenheten flera dagar i sträck... och så fick hon gå långa promenader på en gång. Ja visst klart att hon haltade, men bästa receptet var ju att träna ännu mer... tyckte han...

När helgerna var slut kunde han inte ha kvar henne så då gav han bort Greta till en kvinna som redan hade en dobermanntik som var strax under året. Det var hos "Dobermann-kvinnan" hon döptes till Greta.
Det fungerade inte så bra där.

Är det något som Greta INTE är så är det brukshund, i den bemärkelsen att arbeta på appellplan och i skogen med typ sök, spår... Dessutom hade alltså Greta aldrig fått träna upp sig på promenader eller någonting, nu fick hon följa med ut på träning och blev till slut använd som någon slags fotboll av dobermann-tiken.
Greta låg bara still i en hög och ville inte ta sig någonstans. Det blev förstås ohållbart så "dobermannkvinnan" lämnade Greta vidare till nästa familj, det var då som även första ägaren kontaktades - Sallys uppfödare. Hon blev arg och åkte genast och hämtade hem Greta till sig, ringde till mig, och en vecka senare åkte jag upp och hämtade hem Greta till oss. Det var vid månadsskiftet april/maj, så Greta hann med mycket på några få månader.

Min första tanke var att lämna Greta till någon annan familj, jag hade ju rätt så många hundar, men jag hittade ingen bra familj så hon fick stanna här. Det är tur det, jag tycker så mycket om henne, hon är en riktig änglahund.

Hon bara finns. Inga problem - utom när hon träffar på hundar som liknar en dobermann, typ rottweiler och sådana raser. Greta blir vansinnig, hon skriker rakt ut och försöker anfalla dem!!!!!!
Som väl är har hon varit kopplad de få gånger som vi har träffat på sådana raser... Men det har faktiskt varit lite kul att se husses och mattes ansiktsuttryck när Greta blir så ur-förbannad på deras hund, utan anledning, här kan man verkligen inte döma hunden efter håren.

Något som är lite problem med är att Greta har ont. Det sitter i ryggen och ibland har hon mer ont än vanligt. Det syns när hon rör på sig, ibland har hon svårt att gå upp för de 5 trappstegen till ytterdörren när vi ska gå in.
Det här fanns det inte ett spår av då jag var uppe och såg henne första gången, så min misstanke är att de här månaderna med hård motionering och att hela tiden bli omkullsprungen har satt sina spår och det ordentligt. Eftersom hon var så omusklad och otränad så klarade inte hennes kropp av att sättas igång så på en gång, och nu börjar det synas mer och mer...

Greta har en bror som är lik henne i färgen. Jag har aldrig sett honom på riktigt, bara på kort och så hört om honom förstås. Han kallades för Killen, om han gör det fortfarande har jag ingen aning om, men om du vet var han finns, eller har du honom själv? Då skulle jag gärna vilja veta var han bor, så hör av dig till mig är du snäll. Har du något annat kullsyskon så får du gärna höra av dig du med. Det skulle vara roligt att få höra hur Gretas syskon är.


Greta med sin kullbror "Killen" 12 veckor gamla.

När Greta kom hem till oss så var det mycket som jag stod undrande över, jag undrade över hennes syn och förstånd.

En gång när vi var och hälsade på en väninna som även hon är collieuppfödare så tog vi en promenad tillsammans med alla våra hundar. Min väninna hade några valpar med sig som var runt 4 månader om jag inte minns fel.
Vi gick över nyslagna vallar och mellan dem låg ett stort krondike med lite vatten i, och vass och andra vattenväxter.
Hela flocken sprang till diket, några gick försiktigt ner i vattnet och drack, Greta gick dit hon med och ramlade i vattnet med huvudet före, precis som om hon inte hade sett det.
Ja, hon tog sig ju upp igen, inga problem det var inte djupt och jag talade om mina farhågor för min väninna.
- "Nej," sa hon, "jag tror inte att det är fel på hennes syn om du tittar på hennes beteende så är hon inte van vid särskilt mycket, hon har ett valpbeteende när det gäller nya saker och det är mycket som är nytt för henne. Så där kan en valp trilla i vattnet för första gången för den vet inte vad det är, men den får erfarenhet av händelsen, den gör det inte en gång till."

Det stämde det min väninna trodde. Greta fick också en massa nya erfarenheter och beter sig inte konstigt längre.

Eftersom jag bor i skogen och hon växte upp i en förort till Stockholm så hade hon mycket att lära sig när hon kom hit. Om det låg en kvist över knähöjd över vägen/stigen där hon skulle gå så stannade hon, det tog lång tid innan hon förstod att hon med sin kropp kunde få den att flytta på sig så att hon kunde ta sig fram.

Det är svårt att beskriva sånt här så att alla förstår, för om en valp får följa med ut i lite snårig skog så kommer det här aldrig att inträffa, de lär sig hur de ska "plöja" fram genom undervegetationen.

Greta hade även svårt att hinna se alla träd när hon och Sally lekte, så ibland hände det att hon sprang rakt in i ett.
Det är när det inte stämmer till fullo som jag förstår hur mycket en hund håller koll på egentligen när den leker, var motparten är, var träden är, stenarna, grenarna, och allt annat som kan komma in i bilden.

Nu kan Greta det.

Alla som träffar Greta minns henne, tror jag. De allra flesta tycker att hon ser fin ut, en sådan collie vill de också ha.

Jag förstår det, hon är väldigt trevlig i sättet, unik i färgen och så har hon rätt mycket päls, så hon ser verkligen ut som en underbar mousse, en dessert när den är som bäst.

Hon är väldigt exklusiv.

Min älskade, unika och vackra lilla Greta har vandrat vidare och väntar nu vid Regnbågsbron. Jag är säker på att hon har det fint, skönt och roligt och att hon kan springa precis dit hon vill och spana in det hon vill titta lite närmare på.

Hon har alltid haft lite ont men alltid varit så levnadsglad och nyfiken under den tid vi fick tillsammans. Hon fick med tiden grå starr vilket gjorde att hon den sista tiden inte såg särskilt bra. Jag fick hjälpa till med att visa henne vägen/stigen när det var svårpasserat. Om hon satte fart så var risken stor att hon sprang rakt in i ett träd, busksnår eller annat som kunde sätta stopp för hennes framfart. För en månad sedan ungefär sprang hon rakt in i ett berg, när hon ville springa och hälsa på min granne Birgitta som stod en bit in i trädgården, med en sådan fart att en canintand gick av, en framtand slogs ut helt och två framtänder gick av. Annars så verkade hon glad och nöjd och följde med mig och speciellt Moddan men även Sally och Bobby, dit vi gick gick hon och hon litade helt på oss.

Igår kväll så blev Gretas andning tung, hon verkade  inte få in så mycket luft som hon behövde och hon tyckte att det var jobbigt att andas. Några gånger under natten kom en jobbig hostattack och jag var rädd hon skulle kvävas för så jobbigt lät det. Vid 2-tiden ringde jag till Strömsholms djursjukhus för rådgivning och beslöt att vänta till morgonen då jag kunde åka till ett jouröppet djursjukhus i Linköping istället, vilket ligger betydligt mycket närmare.
Greta och jag tog en liten promenad tillsammans under natten och tittade på soluppgångens början, det verkade som om andningen lättade för en stund genom att hon rörde på sig, sedan gick vi in och lade oss en stund igen. Men andningen blev tyngre under den tidiga morgonen. Hon hostade riktigt jobbigt.

Jag och Greta åkte till Linköping så att vi var där då jourdjursjukhuset öppnade klockan 9.00 En väninna följde med oss och höll oss sällskap.

Greta undersöktes av veterinären och så togs några röntgenbilder vilka visade att hjärtat var förstorat och att det hade bildas ödem i lungorna. Hjärtat var så stort så att det klämde mot luftstrupen.
Jag tyckte att jag borde ha sett något på Greta tidigare, men det kan gå så snabbt med sådana förändringar, och även om det gått lite långsammare så har ju Greta tagit det lite lugnare på grund av dålig syn, så de första tecknen på hjärtförstoring har antagligen missats av mig på grund av det.

Greta och jag tog en liten runda på gräsmattan utanför djursjukhuset och jag talade om hur tacksam jag är för att hon har levt med mig och hur mycket jag älskar henne. Sedan gick vi in och väntade några minuter innan vi kom in i ett behandlingsrum där Greta fick en kanyl i benet och sedan kom  veterinären och gav henne en överdos som förde Greta till Regnbågsbron. Hon somnade lugnt in i mitt knä där vi satt på en pläd på golvet.

Min älskade Greta lämnar ett stort tomrum efter sig.
17/8 2008

UPP

Bakgrundsfotot

Greta är 7 veckor på korten och jag tror att det är Elisabeth Österlund, hennes första ägare, som har tagit kortet. Jag har fått det av henne i varje fall.