Sadrina's Sweet Starpoint
31/12 1986 - 28/5 1997

Stamtavla
Änglahund

Min underbara Deegie, min första tik som lärde mig så mycket. Första gången jag såg henne så var hon 4 veckor gammal. En svart och vit liten fyrkant som knatade runt på köksgolvet tillsammans med sina kullsyskon - och så uppfödarens 4 åriga son. Sonen som försökte ta samma vägar mellan och under stolar och bord som valparna tog.

När hon var gammal nog att hämtas hem så tog jag tåget upp, och alltså tåget hem. Då hade jag en väska med mig och i den fanns det en svart liten valp som var så liten och gullig.
Att ta tåget var en bra idé för jag kunde ägna mig åt Deegie hela tiden, samt att ingen var sur för att jag hade en hund med mig, vilket jag lärt mig kan hända när man reser kollektivt med en vuxen collie.

Efter tåg och buss så kom vi hem mitt i natten till Shocky och Micki. Shocky hade ju träffat Micki som valp tidigare så han tog det med ro - "jaha en till, men jag tänker inte hjälpa dig med den". Micki däremot fick nästan en chock när jag plockade fram en valp ur väskan. "Vad läskigt det har jag inte träffat förut, måtte den inte gå i närheten av mig!" Han gjorde ett utfall sedan ryggade han snabbt undan.

Men Deegie hon hade en inre trygghet och säkerhet, vilket hon behöll i hela sitt liv, så hon kollade upp lägenheten och gjorde sig snabbt hemmastadd.

Det tog inte många dagar fören hon hade två trogna livvakter med sig hela tiden. De lärde henne så mycket, hur man badar, bär pinnar, har dragkamp och vilka regler som gäller.

Jag hade ju bara haft hannar innan jag skaffade Deegie så det blev mycket som jag fick lära mig. Första löpet - då var hon 7 månader - men innan dess...  Jag trodde att hon hade fått blåskatarr för hon kissade så ofta men hon mådde väldigt bra. Så jag talade om det för en väninna på brukshundklubben, och hon bara skrattade åt mig. - "Du har ju en tik - klart att hon ska löpa snart, hur gammal är hon?"
Jodå hon hade rätt det blev ju löp inom kort.
Jag hade varit orolig för mina två hanar inför löpet, och visst tyckte de att Deegie luktade gott men mer blev det inte.

När Deegie höglöpte så följde jag och Deegie med en väninna för att hjälpa henne hämta möbler och saker hos sin fd. svärmor och svärfar. De hade en gammal, kastrerad Hamiltonstövare. Jag var så orolig för att han skulle hoppa på och skrämma Deegie, men de övertalade mig att släppa henne för han var så snäll. Stackars stövare - det var Deegie som jagade honom och ställde upp sig hela tiden vi var där. Han sprang inomhus - Deegie efter. Han försökte gömma sig under soffbordet, sängen, bakom soffan men icke hon var efter honom hela tiden. Vad jag skämdes för henne!
Hon var likadan under varje löp som hon hade, en gång rymde hon - med Shocky troget efter sig, han var gammal då. Jag gissar att hon tänkte leta upp en hane som det var mer krut i än dem vi hade hemma... Som väl var hittade hon ingen, de gick till närmaste by, där en väninnas 10-åriga son påträffade dem och tog dem i nackkragarna och ledde hem dem till sig, och så ringde dom till mig och berättade var de var. Hon visste att de var borta för jag hade ringt henne och talat om det.

Ja, Deegie var speciell med sitt löp. Det var 7,5 månad mellan löpen och klockan 17.00 började hon höglöpa, gjorde det i 5 dagar och sedan så slutade hon höglöpa klockan 17.00. Tro't om du vill, jag klockade henne efter några löp.

Hon hade som sagt en inre säkerhet och var otroligt envis och självmedveten. Det var inget som kunde rubba henne. Förutom att hon inte var att lita på under höglöpet så gick hon aldrig någonstans, utan jag kunde lita på henne för hon stannade alltid där flocken var. Hon var nästan aldrig kopplad. Vid vår grusväg fanns det bara några hus till och i ett av dem så bodde goda vänner till oss. Det hände flera gånger när vi hade varit ute i skogen och var på väg hem att våra vänner kom med bilen. Jag fick fart på alla hundarna men icke på Deegie, hon gick lugnt mitt på vägen och tänkte minsann inte flytta sig för någon. När hon på det viset hamnade i blickpunkten så tog hon det ännu lugnare för då visste hon minsann sitt värde.

Ja vilka minnen som dyker upp.
När hon var runt året så tog jag, Deegie och hundkompisen Jackie med sin matte, en promenad till en sjö. Jackie sprang runt och ville leka men Deegie ville inget. Hon ville inte ens röra på sig. Då kopplade jag henne och hela vägen till sjön så fick jag praktiskt taget släpa henne efter mig. Väl vid sjön så kopplade jag loss henne och då rörde hon inte på sig. När vi sedan skulle gå hem vägrade hon att gå hem, så jag fick släpa hem henne igen. Väl hemma blev hon glad igen och då var det inga problem längre.

Vi var på långpromenad med  Jackie -  då var de flera år gamla - och hans matte. Vi hade fika med oss och satte oss på ett berg och fikade. Hundarna strosade runt och på en klippavsats nedanför oss, vid några små lövträd och lite blåbärsris, satte sig Deegie och kissade. Hanarna gick dit och sniffade då Jackies matte plötsligt skrek till. En orm! Deegie hade kissat på en orm! Och det var den de stod och luktade på!

Vi tog kaffemuggarna, och all packning i händerna och sprang och hundarna förstod inget utan spelade upp sig väldigt. Så stannade vi en bra bit därifrån - då fick Jackie värmeslag, han säckade ihop - hade hetsat upp sig för mycket. Så honom fick vi kyla ner med vatten från en stor vattenpöl, och så satt vi där länge tills han hade återhämtat sig någorlunda, och vi kunde sakta och med många pauser gå till bilen och åka hem.

Hon var en så rar och omtänksam vän. Hon hade en pipleksak som hon tyckte så mycket om, en morot. Ingen fick ha den eller hålla i den - inte jag heller - då blev hon sur.
Skrutten ramlade nerför trappen och fick hjärnskakning en lördagskväll - förstås. Vi åkte akut med honom på natten och han blev inlagd på dropp. Söndagen höll jag mig så nära telefonen som möjligt, men hundarna behövde få vara ute, (trådlös telefon - det fanns väl då men var inte alle mans egendom, inte min i varje fall) så jag hade dörren öppen och lade mig på en filt utanför, och var ledsen för Skruttens skull. Hundarna försökte få mig att leka med dem, men jag ville inget jag bara låg där på filten. Då kom Deegie och gav mig sin morot.

Hon kunde morra på kommando.
- "Hur låter arga hundar?" - "Morrrrrrrrrr", sa hon.
- "Hur låter snälla hundar?" - "Voff, Voff", sa Deegie.

När hon och jag åkte bil ensamma så sjöng jag
Old McDonald hade en gård, iaiaou.
Och på hans gård så fanns en hund, iaiaou.
Det var.... och här började Deegie skälla vilt.
Det var favoritsången den sjöng vi flera gånger på raken och varje gång vi åkte tillsammans bara hon och jag.

Hon gillade att åka bil. Sitta bredvid mig på passagerarsätet, kolla trafiken och allt runt om och hur vägen gick. Hon parerade kurvorna redan innan de kom.



Hon var för tjock, gick på dietfoder men var ingen hund som ville röra på sig allt för mycket. En cykeltur skulle ha varit rena tortyren för henne. Medan jag hade andra som blev hur lyckliga som helst när de fick springa vid sidan av cykeln.
Hon tyckte om att dra pulkan speciellt om det var barn som åkte med.

Deegies ben - leder/muskler orkade inte med. De gav efter, hon snubblade till slut över ingenting eller minsta lilla. Där låg hon i konstiga ställningar och kunde inte ta sig upp själv. Var vi på promenad så var traktorspår ett elände att gå i, hon snubblade och trillade omkull flera gånger. Hon trillade ofta framåt och tog emot sig med huvudet, nosen, nacken.

När hon trillade framåt och ramlade på nacken, kom i konstig vinkel så att hon knappt kunde andas men inte hade kraft att ta sig upp därifrån, så bestämde jag mig.
Micki var väldigt gammal och dåligt på grund av ålder då, han hörde och såg väldigt dåligt, så Deegie var hans stöd, ögon och vägledare. Han hade dessutom börjat dricka så mycket vatten och det rann nästintill rakt igenom - vilket tyder på njurproblem. Så jag kunde inte låta Micki få vara kvar utan sin gamla kära vän Deegie, som han hade tagit hand om först och som nu var hans stöd här i livet.

Vi tre hade en underbar skogsutflykt med fika tillsammans på förmiddagen, och på eftermiddagen så åkte vi till veterinären och de fick vandra vidare till regnbågslandet.
Deegie som alltid hade pratat hela tiden, pratade med mig medan hon lugnt somnade in.

UPP

Bakgrundsfotot


Är taget hos en fotograf.
Deegie är 9 veckor gammal.