Hund Minnen

Det finns så många minnen jag har tillsammans med mina hundar. De kommer fram då jag skriver om dem här. Det finns ju inte utrymme att ta upp allt men lite vill nog leta sig fram ändå. När jag skriver om mina hundar så har jag suttit och gallrat om vad jag vill ska stå med. Jag har uteslutit alla veterinärdata som HD, ögon och sånt för det kan den som vill antingen fråga mig om, och vill de inte det så kan de gå in på SKK:s hemsida  och kolla upp vad de hittar där. Utställning- och prov resultat går också bra att fråga mig om. Några kanske står i SKK:s register.

Vad jag vill få fram är den vän som just den hunden har varit för mig, det som jag minns den för och det som var viktigt i vår relation. Och i stora drag berätta om hur en hunds liv kan gestalta sig.

Jag bad Catrine läsa igenom det jag hade skrivit om Ritza eftersom jag där har namngivit Catrine. Det är helt okej från hennes sida att stå med. Så bad jag henne läsa igenom om de andra hundarna också, jag undrade om jag vågade skriva precis det jag vet har hänt - det kan ju tas illa upp av en del människor... Hon skrev bland annat i sitt mejl till mig så här:

"Hejsan
Jag har ikväll läst de andra sidorna om dina andra hundar.
Vilka minnen .......... När jag läser dina minnen om hundarna kommer en del egna oxå.
Tänk promenaderna med alla hundar. Grabbarna kunde hålla sams, jag tror bara det var gruff en gång.
Skruttens resa mitt i natten glömmer jag aldrig. Ja jag tänker ju på mina hundar med som var jämngamla med dina. När vi var i Örebro med Kajsa och Deegie eller när vi skulle träna skott.
Hämtningen av Greta - en annorlunda hund. Tänk att hon fick det så bra. Nej det du skrivit är ju sanningen.
Jag kommer ihåg vad vi klämde och kände på henne rygg och höfter. Hur har hon det du skrev att hon besväras av smärtan."

Då fick jag några fler minnen och kom på att de kan jag ju ta upp på en särskild minnessida. Så jag kan ju börja med mejlet från Catrine...

Tänk promenaderna med alla hundar.

Ja, tillsammans hade Catrine och jag många collies, 4 - 5 var brukade vi ha med oss. Uppfödare båda två som vi var.
Så visst var det en syn när vi var tillsammans och på väg ut i skogen, för det var en liten bit att gå innan vi kom till gärde eller skog. Sedan när alla var lösa och fick springa och leka så var alla collies tillsammans en härlig syn för oss.

Grabbarna kunde hålla sams, jag tror bara det var gruff en gång.

Gruff he, he, skön beskrivning. Ja, vad jag minns så var det bara en gång de bråkade och den är minnesvärd. Catrines Kim och min Shocky. De hade alltid varit lite stöddiga mot varandra men inget hade hänt, de hade bara visat upp sig lite. Dessutom hade vi mest varit på promenad med hundarna, så det var ingen av dem som hade försökt att utmana den andre på riktigt.

Så en dag var jag och mina hundar på besök hos Catrine och vi skulle fika i deras trädgård. Där fanns 3 stora bestånd av Paraplyspirea, vilka vi beundrade. Så när kaffet var på gång och alla hade lugnat ner sig, så flyger Kim och Shocky ihop så att det brakar om det. Vem som började fick vi nog aldrig någon klarhet i, men det kvittade - det är ju som bekant den andra repliken som startar grälet.
Slagsmålet avslutades i en av Paraplyspireorna, så när vi hade fått isär våra slagskämpar så fanns det bara två bestånd kvar...

Jag har inget minne av att någon av hundarna blev sårad - förutom i deras stolthet i sådana fall.

Skruttens resa mitt i natten glömmer jag aldrig.

Skrutten var nästan 9 månader då han en lördagskväll ramlade nerför trappan hemma hos mig. Jag hörde bara en oväsen från trappan och sedan en rejäl duns och rusade dit för att se vem som hade ramlat ner. Men det fanns ingen nedanför, gamla Shocky stod i trappen och såg skyldig ut, de andra hundarna kom ju också dit när jag rusade dit. Då gick jag till köket och tänkte fixa till lite fika till TV-kvällen. När jag stod vid spisen så upptäckte jag Skrutten som låg i smatten mellan vardagsrummet och köket och såg konstig ut. Han låg som om han låg platsliggning, helt stelt såg det ut. När jag lockade på honom så försökte han resa sig - men kunde inte. Huvudet och halsen var i en stel position - som en häst som går på tygel.

Jag ringde jour-djursjukuset som låg närmast och vi kom överens om att jag skulle komma in med honom på en gång.
Jag ringde Catrine, då måste klockan ha varit runt elva på kvällen:
- "Jag kommer förbi och plockar upp dig jag måste till djursjukhuset."
- "Javisst jag står ute vid vägen" sa hon. Hon bodde alltså precis vid vägen till djursjukhuset som jag skulle komma att åka.

Jag bar ut Skrutten in i bilen, där jag hade bäddat med filtar först så han skulle ligga varmt och mjukt. Så bar det iväg i hög fart. Stannade och plockade upp Catrine som frågade vilken hund det var och vad som hade hänt, för det hade ju inte jag haft tid att berätta.

Ja, väl där så mötte vi veterinären och det var tur att jag bäddat med filtar för vi fick ta tag i varsin sida av en filt och bära in honom i undersökningsrummet. Han var stel som en pinne - han hade inte bytt ställning sedan mitt köksgolv.
Efter undersökning så sa han att det var fråga om en ordentlig hjärnskakning och att han behövde få ligga på cortisondropp för att svullnaden i hjärnan skulle gå tillbaka. Så han skrevs in och jag hjälpte honom att bära honom till buren som han skulle ligga i, sedan åkte vi hem igen. Utan Skrutten.
Det var så tom utan honom, och jag var så nervös och ledsen för att han inte skulle bli bra igen. Då sa Catrine:
- "Du ska se att det blir som med Madicken när hon hoppade nedför taket och fick hjärnskakning, det tar tre dagar så är han frisk igen."

Söndagen gick, veterinären ringde och talade om att han var lite bättre. Jag ringde på måndagen och då talade de om att jag kunde hämta honom, han gick själv nu men skulle ta det lugnt i några dagar. Han hade även blivit lyst i ögonen för att se om det var något - det såg som väl var bra ut.

Twy följde med och hämtade honom. Hon fick vänta i bilen medan jag betalade och hämtade Skrutten.
Det kom en sjukvårdare med Skrutten och han bara satte sig ner och tryckte sig mot mina ben. Han satt helt stilla och bara tryckte medan jag pratade med veterinären. Han sa att jag skulle hålla koll på honom för det fanns risk att ett sådant slag mot huvudet kunde utveckla epilepsi.

Sedan så gick vi ut till bilen, Skrutten gick stelt och försiktigt - han hade nog en riktig huvudvärk. Jag tog ut Twy, så de fick hälsa men Skrutten visade ingen glädje. Vi tog en liten tur runt de närmaste träden om någon behövde? Nej, så vi gick tillbaka till bilen och jag släppte in dem i den, när jag hade stängt om dem och satt mig själv i bilen då blev Skrutten glad. Han skällde och tyckte det var så kul att få träffa mig och Twy, sedan sov han hela vägen hem.

Han sov hela tisdagen, han ville inte ens gå ut.  Jag skulle locka honom ut så han fick rasta sig, så när han stod utanför dörren så sprang och hoppade jag iväg en bit för att få med honom. Han stirrade på mig och gick åt andra hållet - jag hade ju sprungit mot bilen och dit tänkte inte han gå nåt mer i första taget.

Det tog tre dagar precis som Catrine hade sagt, sedan så mådde han riktigt bra.
Han fick heller aldrig epilepsi.



När vi var i Örebro med Kajsa och Deegie eller när vi skulle träna skott.

Kajsa är Ritzas mormor.
Deegie och Kajsa var vänner, nästan jämngamla, det var bara några månader som skilde dem åldersmässigt.

Vi skulle träna skott för vi tänkte anmäla våra tikar till en korning i Örebro. De var ju redan karaktärstestade båda två och med skottfast resultat från den testen. Ingen av tikarna hade under någon annan träning visat någon skottberördhet, men lite extra träning kunde ju inte skada.

Catrin, eller var det hennes barn, hade en gammal knallpulverpistol eller var det ollonskott? Det spelar ingen roll.
Vi åkte ut till brukshundklubben, där var det tomt på folk och hundar så vi fick ha hela området för oss själva.

Vi hade redan planerat att vi skulle vara väldigt pedagogiska i vår skott-träning, börja skjuta på långt håll, kolla reaktionerna, och så sakta gå närmare skytten. Hela tiden ta det lugnt, och vara noga med och kolla ordentligt hur de reagerade.

Så jag tog hundarna och gick till utsedd plats, Catrine skulle skjuta.
Inte ett skott kom. Till slut gick jag till Catrine och undrade vad som hade häktat upp sig. Pistolen funkade inte. Så vi gjorde tvärtom och kollade om jag kunde få iväg något skott. Minns jag rätt så kom det något sedan så ville det sig inte igen, så Catrine kom tillbaka till mig. Nu skulle bara den dj...a pistolen fungera alltså. Vi kopplade loss våra tikar så länge så de fick en lekpaus.
Tillsamman undersökte vi pistolen, kunde det vara det eller det som det berodde på, och vi testade. Ibland kom det ett skott ibland fick vi iväg flera skott. Till slut så fungerade den nästan på varje försök.

Ja, då tränar vi väl då, sa vi. Tittade upp och kollade var tikarna var. De låg några meter ifrån oss och tittade på oss - kände sig nog ganska bortglömda av sina tråkiga mattar som det hela tiden smällde om. Då kom även Catrine och jag på vilken bra och väldigt pedagogisk skotträning vi hade.

Ingen av tikarna var skotträdd på korningens mentaldel.

När vi var i Örebro...

Jodå jag misstänker nog att Catrine tänkte på korningen. Lång och nervös väntan, Kajsa gick precis före Deegie så jag var inte med runt och såg henne. Hon blev godkänd.
Sedan var det Deegies tur, hon tyckte att det var jätte-kul. Det var roliga gubbar ute i skogen och hon fick lista ut saker och ting. Hon gillade att skälla och det här var ju ett gyllene tillfälle. När vi gick mellan momenten så gick hon och spanade med viftande svans, var finns nästa och vad händer där...
Det enda som hon hade lite svårt att vilja gå till var pappfiguren på kälken, kälk-Erik, men den undersökte hon också med min hjälp.
Helt skottfast var hon.

Jag träffade Kicki Anerland på den korningen, hon var där som publik. Hon var väldigt insatt i den mentala delen för collierasen. Det var roligt att träffa henne igen, (hon som varit min första kontakt med Shocky). När korningsbanan var över för Deegie och mig så hade vi sällskap upp till domarna  och deras bedömning. Kicki var imponerad av Deegie och hur hon hade klarat av banan, mest av allt var hon imponerad av hennes totala skottfasthet, som inte är vanlig att collies har.

När domarna var klara så meddelade de att Deegie inte blev godkänd - så det kändes inte så bra.

Annars när Catrine och jag har nämnt Örebro så har vi skrattat. För varje gång när vi skulle hem från den staden, så körde vi vilse.
Catrine och hennes mormor tog nog priset när de hade varit där på utställning och for hemåt. De åkte och åkte, det blev mörkt och till slut kom de fram till en tätort - Askersund stod det på skylten. Det är bara det att vi ska åka mot Norrköping när vi ska hemåt...

Har du också ett minne som passar in här?
Vill du dela det med andra?
Adressen är:
bettan@bettanssidor.se

Det måste dock passa ihop med mina hundar på något vis.
Men det kan handla om en nära släkting till mina hundar...

UPP

Bakgrundsfotot

Är taget av mig och det är Shocky och Russell som sitter framför Finspångs Slott. Fotot togs någon gång i början av 1980-talet.