Sagan om
Knyttens Midvinter

© A. E. Karlsson


Det var en gång en sådan hemsk storm i mitten av november, ingen hade någonsin varit med om ett sådant våldsamt oväder. Regnet forsade ner och orsakade översvämningar. Träd blåste omkull som om de vore tandpetare, vågorna på alla sjöar gick flera meter upp på land och sköljde med sig allt i sin väg. Bryggor och kvarglömda båtar gick sönder, tak blåste av uthus, träd föll över bilar och vägar. Ja det blev stora skador för människorna, men ännu värre skador och katastrofer blev den hos naturväsena.

När stormen hade bedarrat och det blev tyst igen, alldeles för tyst, olycksbådande tyst, så kröp Piivi fram under trädet där hon för tre dygn sedan hade sökt skydd för stormen. Hon blinkade lite i det starka solskenet, men ögonen vande sig fort från mörkret under trädet till den vackra novemberdagens solsken. Hon hade varit hos sina knyttsläktingar och hälsat på, de bodde en bit upp i skogen på andra sidan bäcken, kanske inte så långt för en människa att gå, men för en knytt var det långt och farligt. Knytt kan inte simma så det gällde att passa på att korsa bäcken när det var lite vatten i den, för om det var mycket vatten och man trillade i så var risken alldeles för stor att man inte skulle kunna klara sig, utan att man skulle drunkna. Piivi själv bodde under en stor, gammal al som stod flera meter från sjön, trots våröversvämningar så hade vattnet aldrig nåt upp till dem och deras al. Nu längtade Piivi hem till sin familj, hungrig var hon också, hon hade inte haft något att äta i sitt gömställe.

Med knorrande mage började Piivi småskutta mot sjön och sitt hem under alen. Så lerigt det var här, regnet hade verkligen vräkt ner och gjort djupa fåror i jorden. Det var ändå skönt att slippa ligga och trycka ensam under ett träd, Piivi längtade efter sin familj, det här hade varit den första gången som hon hade sovit alldeles ensam. Knytt sover alltid tätt ihop, alla tillsammans, tryggt, varmt och skönt skulle det vara.

Men var fanns alen? Hade Piivi gått fel i leran, det såg ju annorlunda ut nu än när hon gick hemifrån för fyra dagar sedan, det var lera och djupa fåror överallt, träd låg omkullvälta eller så fanns de inte alls kvar. Piivi letade och gick runt i det vackra solskenet, det kändes så konstigt att gå runt i lera upp till knäna och leta efter sin al som hon inte kunde se längre och ändå känna värmen och ljuset från solen. Där låg ju deras klätterberg, om hon klättrade upp på det berget så visste hon precis var alen skulle vara. När Piivi hade kommit upp på berget och tittade mot alen så fanns det ingen al där längre. Det fanns en djup grop där alen hade stått. Piivi tittade sig förtvivlat omkring, den måste ju finnas någonstans, en stor al kunde ju inte försvinna hur som helst. Långt där ute i sjön såg Piivi flera träd, där fanns även ett stort träd, kunde det verkligen vara deras al, deras hem, men var fanns hennes familj, de måste ju ha sökt skydd någonstans, det måste de ha gjort.

Gråtande med rädslan i halsen kanade Piivi ner för berget och gick till gropen efter alen. Den var full av lera, Piivi grät högt av rädsla och sorg, det fick inte vara sant, hennes familj fick inte vara bortsopade av en storm. Precis när hon tänkte klättra ner i leran så tog någon tag i hennes arm och hindrade henne. När hon vände sig om så såg hon att det var en trolling, han bodde i berget lite ovanför dem. - "Du kan inte gå ner där Piivi, gör du det så drunknar du i leran och vattnet."
- "Jag måste hitta dem, de måste finnas här." Piivi grät och försökte skaka sig loss.
Trollingen lyfte upp den protesterande Piivi i sin famn, trots att hon grät förtvivlat och sparkade för att komma loss och ner i gropen, så bar han henne till sitt hem i berget. De andra trollingarna höll upp porten och så satte de sig tillsammans och grät tillsammans med Piivi ut hennes sorg över sin familj. De berättade att alen hade gett vika för stormen och allt regnande och blåst ut i vattnet. Alla i Piivis familj hade försvunnit samma väg som alen, det hade inte gått att rädda någon, allt hade gått så fort, i ena sekunden hade alen stått där i nästa sekund fanns inget kvar.

Piivi hade aldrig förr gråtit som hon grät nu, hon kunde inte tro att det bara var hon kvar, varför hade inte hon fått vara med de andra, varför hade hon blivit ensam kvar, hon ville inte vara ensam, hon tyckte inte om att vara ensam, vad skulle hon göra nu? En knytt klarar sig inte ensam.
 


 

Diixe kämpade förtvivlat med att hålla fast sig i roten som han hade fått tag i, han ville inte följa med ner i vattnets virvlar för då skulle han gå under och drunkna, det visste han bara alltför väl. Var fanns alla andra? Det var alldeles mörkt runt omkring honom, han kände hur vattnet drog och slet i honom och ville få med honom hela tiden. Regnet öste ner och vinden tjöt och gjorde så att Diixe inte kunde höra sina egna rop en gång. Han ropade på de andra i sin familj, och han ropade på hjälp, men ingen kunde ju höra honom i ovädrets oväsen. Han klängde sig fast ännu hårdare, han skulle inte tappa taget han skulle klara sig, Diixe vägrade att ge upp.

Han tänkte på vad som hade hänt, allt hade gått så fort, han hade vaknat av ett konstigt ljud och känt hur allt rörde sig under honom, när han tog sig ur sängen hade flera andra i knyttfamiljen vaknat och undrat vad som höll på att hända med deras säng, och vad det var som lät. Diixe hade klivit ur sängen och när han hade satt ner fötterna så hade det känts kladdigt och vått, han hade plötsligt stått med vatten upp till knäna. För att inte ramla i det oväntade motståndet av vattnet så hade han famlat efter väggen och det var då han hade fått tag i roten som han nu krampaktigt höll sig fast i. Precis när han hade fått tag i roten så hade en vattenvåg sköljt över honom och pressat honom mot väggen, precis därefter så hade allt skakat till och deras hem-träd hade ramlat med ett brak så att regn och storm hade kunnat kasta sig över honom. Men var fanns alla andra nu?

Diixe klamrade sig fast vid roten. Det började ljusna nu och stormen började att avta, regnet avtog det med. Det ljusnade mer och mer och Diixe kunde se sig omkring, han kunde inte se någon säng eller någon annan knytt heller, han kunde inte se minsta spår av deras hem överhuvudtaget, det var helt försvunnet, bortspolat av allt vatten. Diixe funderade på om han inte skulle släppa taget och försvinna i vattnet han med, om hela hans familj hade försvunnit i vattnet så ville han följa med dem, han ville inte vara ensam kvar hängande i en rot i ett hem som inte var ett hem längre.

Han behövde inte ta något beslut för plötsligt kände Diixe hur en stor hand försiktig slöt sig runt hans kropp, en lugn, vänlig röst som sa till honom: - "Du kan släppa taget nu, jag håller i dig, släpp du så lyfter jag upp dig."
Diixe släppte roten och blev varsamt lyft upp från vattnet och leran. Han blev tryckt mot en varm kropp som höll om honom, och bar bort honom. Det var ett av de stora trollen som bodde en bit bort i stora berget som hade lyft upp honom. Trollet bar honom in i berget och satte honom framför en varm och skön brasa. När han hade fått av sig sina våta kläder så fick han en varm filt att svepa in sig i, ett annat troll kom med varm dryck och gav honom. Långsamt kom värmen och känseln tillbaka i Diixe, han var så trött så han orkade inte ens tänka på vad som antagligen hade hänt. Trollen satt så nära honom och det var så skönt att bara få känna deras varma sällskap. När det hade gått en lång stund så frågade Diixe: - "Var det någon annan som blev räddad, någon annan som klarade sig?"
- "Det tror vi inte," sa trollen, "vi har inte hittat någon annan än dig, men det är flera ute och letar, och ser vad som har hänt. Det har slutat att blåsa nu, det har slutat att regna också, och solen har gått upp, så nu får vi se hur stora skador som stormen har åstadkommit."

Diixe kände hur sömnig han blev, nu hade han blivit varm igen, händerna och armarna värkte mest, fast hela kroppen kändes mörbultad. Han drack ur drycken och kurade ihop sig i den varma sköna filten, och så somnade han. Han vaknade en stund senare av att trollen kom hem som hade varit ute och letat. Men titta vad en av dem höll i famnen, två knytt. Trollet satte ner de två knyttbarnen, Diixe hjälpte dem av med sina våta kläder och så bjöd han dem att komma in och värma sig hos honom i den sköna filten, han som var varm nu kunde ge dem av sin värme. Barnen kröp ihop hos Diixe, två små flickor som Diixe inte hade sett förut.
- "Jag hittade dem sittande på en gren när jag följde bäcken nedströms," sa trollet som hade burit dem. "De berättade att de hade suttit där i två dagar, deras hem hade spolats bort och deras föräldrar hade försvunnit med vattnet när de försökte rädda de andra i familjen. Det hade bott flera familjer runt omkring men alla var borta nu, vi kunde inte hitta några fler hur vi än letade. Föresten är det inte bara knyttfamiljer som saknas, det är av alla sorter som bara har försvunnit, jag hoppas att det är många av dem som har räddat sig upp i berg och hos andra men jag befarar ändå det värsta, vi har bara att vänta och se nu."

Diixe kunde inte få in allt det hemska som hade hänt i deras skog, hur kunde så många bara försvinna och inte finnas längre?

Trollen kom med varm mat och alla åt tillsammans under tystnad. Det var skönt att bara känna den varma samhörigheten och kärleken mellan de som fortfarande var kvar. När de hade ätit så rullade Diixe och barnen in sig tätt, tätt tillsammans och somnade.
 


 

Piivi vaknade sakta till medvetande igen, hon hade gråtit sig till sömns i trollingens varma, kärleksfulla famn. Hon låg fortfarande i hans famn och undrade varför hon var här, då hon mindes det hemska som hade hänt. Vad skulle hon göra nu? Hon kände genast att hon inte ville stanna kvar här vid sjön för det fanns ju inget att stanna kvar för längre. Piivi kunde inte låta bli att fundera på varför hon hade blivit ensam kvar, men hon kom inte på någon anledning till det. Ja vad skulle hon göra? Jo hon kunde ju gå tillbaka upp till sina släktingar på andra sidan bäcken, nu skulle det säkert vara farligt att ta sig över bäcken till andra sidan, men på något sätt skulle det säkert lösa sig det med.

- "Har du vaknat nu lilla vän", frågade en mjuk röst och en varm hand smekte Piivis kind, det var trollingmor som hade märkt att Piivi hade vaknat. - "Jag har maten klar nu, du måste vara hungrig nu, det blir man av mycket gråt, kom alla så sätter vi oss till bords och äter."
När de satt tillsammans runt bordet så frågade de var Piivi hade varit under stormen eftersom hon inte hade varit hemma, så Piivi berättade sin historia. Hon berättade också att hon tänkte gå upp till sina släktingar längre upp i skogen och på andra sidan bäcken när de hade ätit färdigt maten.
- "Då vill jag följa med dig dit," sa trollingfar, "efter en sådan här storm kan det vara svårt att ta sig fram i skogen, så du kan behöva lite hjälp från någon som är lite större än du själv."
Det kändes bra att få sällskap tyckte Piivi så hon tackade gärna ja tack till trollingfars förslag.

När de var klara så gick de iväg, Piivi tittade en sista gång mot gropen där alen hade stått, hon kunde inte förstå att något så hemskt verkligen hade hänt. Så tog hon ett djupt andetag och började gå upp i skogen med trollingfar bakom sig.

Det var många grenar, kvistar och kottar som hade blåst ner under stormen, flera träd hade också fällts, de kröp under dem och de gick runt dem, vägen blev så mycket längre än vad den hade varit förut. De kom upp till vadstället i bäcken som inte längre var ett vadställe, här kunde de inte ta sig över längre, bäcken hade svällt alldeles förskräckligt, så mycket vatten det fanns där nu, hur skulle Piivi kunna ta sig till andra sidan. Piivi kände hur rädslan tog tag i henne igen, hennes släktingars hem låg väldigt nära bäcken, tänk om något hade hänt dem också.

När de stod där tillsammans och inte visste hur de skulle bära sig åt, så hörde de ett gnisslande ljud som följdes av ett knakande ljud, och så såg de hur den stora granen på andra sidan bäcken gungade till och sakta började ge vika mot deras håll. De sprang allt vad de kunde därifrån och kröp in under några stenar för att söka skydd, precis i sista stund för de hann bara under stenarna när de både hörde dunsen och kände hur marken skakade när granen föll till marken.

När det blev tyst igen så kröp de fram ur sitt gömställe. Granen hade lagt sig som en bro över bäcken, så de klättrade upp på den och tog sig över till den andra sidan. När de hoppade ner så såg de varför granen hade gett vika och ramlat, vattnet hade underminerat och gröpt ur all jord och sand och forslat bort det, så granens rötter hade inte längre något att fästa sig i längre.

Men det var ju under den här granen som hennes släktingar hade bott, Piivi såg nu var ingången hade varit en gång. De gick tillsammans runt rotvältan och tittade ner i den vattenfyllda gropen som hade bildats. Då hörde de någon som grät förtvivlat nerifrån gropen. När de tittade ner så såg de att minsta knyttbarnet i familjen hängde i sin sovpåse på det som var kvar av väggen. Stackars liten, de måste försöka att rädda honom innan väggen gav vika och det skulle vara för sent för honom, för då skulle han ramla rakt ner i vattnet...

Men de hann inte göra något en gång, förrän någon lade sig ner bredvid dem och sträckte ner en lång arm och hakade loss lillknytten och lyfte upp honom i säkerhet. Det var en svartalv som hade kommit till deras räddning. Han räckte lillknytt till Piivi så att hon kunde hålla om honom så att han fick känna sig trygg och säker hos Piivi. Var de verkligen de enda knytt som var kvar i livet nu, hade bara de två överlevt stormen.

Svartalven berättade att han bodde alldeles i närheten och han talade om att det var stora skador som hade hänt utefter bäcken eftersom vattenmassorna hade urholkat stranden så totalt, och de inte hade kunnat göra mycket för att rädda de som hade bott utefter vattnet. Det var många som hade gått tillbaka till Modern under stormen och ännu fler som hade mist sina hem och därmed sina förråd, och nu var det för sent att kunna samla nya förråd inför vintern, så de fick försöka hjälpas åt så att alla skulle kunna klara sig över vintern.

Det började redan skymma nu så trollingfar sa att han skulle gå hem till sig, ville Piivi följa med så gick det bra, men det ville inte Piivi, hon ville inte tillbaka. Svartalven erbjöd henne då att följa med honom hem till sig så att hon hade någonstans att sova under natten.

Piivi tog ett tårögt farväl av trollingfar som hon hade känt i hela sitt liv, hon undrade om hon någonsin skulle få se honom eller någon ur hans familj mer.
 


 

Diixe stod och tittade ner i gropen som en gång hade varit hans hem. Det var svårt att tro att det hade varit hans hem, nu var det en lergrop och inget tydde på att det bara för några dagar sedan hade varit en stor familj som bott tillsammans där.

Diixe vände sig bort från gropen, han såg mot skogen och berget där trollen bodde, vad skulle han göra nu? Han hade aldrig känt sig så tom som nu. Han såg att knyttflickorna kom ut från trollens berg, vad skulle de göra, skulle de stanna här?

Nej, kände Diixe det ville han inte, nej han ville bort härifrån, det fanns ju inga knytt kvar här, han skulle ta med sig barnen och leta efter andra knyttfamiljer. Knytt behöver varandra, de vill vara många tillsammans. Han gick bort till flickorna och satte sig på huk hos dem. - "När vi har gjort ryggsäckar till oss och packat ner matsäck så går vi härifrån och letar efter ett annat ställe där det bor många knytt," sa Diixe "vi får börja ett nytt liv någon annanstans tillsammans med andra knyttfamiljer."
Flickorna följde med honom och tillsammans så hjälptes de åt att göra sina ryggsäckar. Medan de jobbade tillsammans så lärde de känna varandra lite bättre. Bixa var lite äldre än Ajji, de var kusiner och hade bott tillsammans under samma asp, och de hade alltid lekt tillsammans, deras mammor var systrar men Bixa och Ajji kände sig som systrar de med.

Två dagar senare så var allt klart, de tackade trollen för allt de hade givit dem, och alla önskade dem en säker resa och att de snart skulle finna nya knyttfamiljer att bo tillsammans med.

Diixe tog täten, Bixa och Ajji följde tätt efter. Den här morgonen kändes det kyligare än tidigare, kanske att det var frost på gång. De vandrade på hela den ljusa dagen och när det blev skymning så träffade de några fauner som de fick sova hos. Faunerna såg till så att de fyllde på matsäcken ordentligt så att de säkert hade mat att äta på sin vandring som de inte visste hur lång den skulle bli. Alla tre tackade så mycket och så fortsatte de stigen fram.
 


 

Svartalven bodde i en stor bostad vid kullen en bit från bäcken. Piivi som var van att bo under trädet tyckte att det var väldigt stort, hon kände inte den trygga närheten med Moder Jord som hon var van vid. Svartalvens familj var väldigt trevliga, de bjöd Piivi och lillknytt på mat och värme framför brasan. De pratade alla om stormen och allt som den hade orsakat, det verkade vara många som hade blivit svårt drabbade.

När Piivi låg tätt tryckt tillsammans med lillknytt bland kuddarna i alvernas säng så funderade hon på vad hon skulle göra imorgon. Här ville hon inte stanna kvar längre, hon ville söka sig till något annat, hon ville bo tillsammans med andra knytt, det var dem som hon hörde ihop med, hon skulle ta hand om lillknytt, han hade ju ingen annan han heller, det var bara de två som var kvar i deras släkt nu, så imorgon skulle Piivi göra en ordentlig bärsele till lillknytt och en ryggsäck skulle hon göra, så skulle hon be om matsäck och när allt var klart så skulle de ge sig av härifrån och se om de kunde hitta några andra knyttfamiljer att slå sig ihop med. Undrar hur långt det kunde vara till dem?

Det tog Piivi tre dagar att göra i ordning allt till sin vandring. Visst fick hon gärna ta med sig lite ur svartalvernas förråd, det lilla som gick åt till några knytt det skulle de inte ens märka att det var taget sa svartalverna. Så den fjärde dagens morgon tog Piivi farväl av svartalverna och började sin vandring.

Det var nog bra att det hade tagit några dagar att göra sig i ordning förstod Piivi medan hon gick genom skogen. Nu såg hon hur mycket vatten det hade runnit och hur högt det hade stått på sina ställen, men redan nu så hade vattnet hunnit sjunka undan väldigt mycket så det var inte så svårt att ta sig fram, hon behövde heller inte gå så många och långa omvägar när stigen var översvämmad av stora vattenpölar.

Den första natten sov lillknytt och hon tätt tryckta under ett träd, och när de kröp fram i gryningen så upptäckte de att det var frost överallt. Det var så vackert att titta på frostens alla mönster som hade bildats, men det var även en påminnelse om att de inte hade något hem att övervintra i.

Piivi fortsatte sin vandring, och kylan fortsatte att hålla i sig, det var fortsatt klart väder i några dagar vilket gjorde att Piivi kunde starta vandringen tidigt och gå ganska länge. Kylan gjorde också att vattenpölarna frös till is vilket gjorde vägen kortare för Piivi, nu kunde hon gå rakt över isen istället för att behöva gå runt om. Den tredje natten sov de över hos några troll i deras bergrum, där fick de även fylla på sin matsäck. Trollen försökte övertala Piivi att stanna hos dem över vinter men det var något som inom Piivi drev på henne och sa att hon inte skulle stanna utan fortsätta sin vandring.

Vart hon än kom så såg hon förstörelsen efter stormen, nedfallna träd, grenar och kvistar låg överallt. Bäckar som antagligen varit smala var breda och strida nu, Piivi undrade hur många som inte hade klarat sig. Men så slog hon bort de tankarna, hon och lillknytt hade klarat sig och de skulle fortsätta att leva.

De tog en matpaus vid en vacker mossig sten när Piivi hörde gråt från en stubbe i närheten. Vem kunde det vara som var så ledsen, och varför låg någon under en stubbe och grät? Hon tog med sig matsäcken och lillknytt och gömde dem vid stubben och så kröp hon försiktigt in under stubben och följde ljudet av gråten. Hon såg två bylten som låg tätt ihop och det var därifrån som gråten kom, Piivi kröp försiktigt närmare och då upptäckte hon att det var två knyttbarn som låg där framför henne. När de två barnen upptäckte att de inte var ensamma så blev de först väldigt rädda men sen såg de att det var en knytt precis som de själva, och när Piivi började småsjunga och nynna knyttsånger så kom de krypande till Piivi och upp i hennes knä, det var så skönt att känna närheten av fler knytt igen. När knyttbarnen hade lugnat sig lite så hämtade Piivi lillknytt och matsäcken och så bjöd hon knyttbarnen på mat. När de hade ätit så kröp de tätt intill Piivi och somnade helt utmattade men mätta och trygga. Piivi förstod att de inte skulle gå längre den dagen, hon var nyfiken på barnens historia men den var nog inte så olik hennes egen, och den skulle hon säkert få höra imorgon så hon gjorde som barnen, hon kröp ihop och höll om dem och somnade hon med.
 


 

Det hade varit kallt i flera dagar nu, frost och is som talade om att vintern snart var här, och att de skulle behöva ett eget träd att bo under. Men varför hittade de inga andra knyttfamiljer? Alla knytt kunde väl inte ha försvunnit i stormen? Det kändes väldigt ensamt att bara vara tre knytt här i världen.

De stannade vid en mossig stubbe och tog fram sin matsäck, precis när de hade börjat äta så kom en trolling fram till dem.
- "Åh, så bra att jag träffar er, äntligen några knytt, vi har ett sådant problem hemma hos oss, snälla rara skynda er att följa med mig hem till vår kulle, vi bor alldeles i närheten."
Trollingen tog helt enkelt deras ryggsäckar och började gå bortåt en mossbevuxen kulle, de tre knytten följde efter med lite av matsäcken i händerna, de hade inte ens hunnit lägga ner den i ryggsäckarna igen.

När de kom fram till kullen så öppnade trollingen porten och bjöd dem att komma in. Han lade ifrån sig ryggsäckarna på bordet och så gick han bort till sängen som stod vid ena väggen, där satt en trollingkvinna och såg bekymrad ut. De tre lade ifrån sig matsäcken på bordet och följde med bort till sängen och kvinnan. När de kom fram såg de att det låg ett knyttbarn i sängen, men han såg så klen och svag ut.
- "Är han sjuk eller skadad på något sätt," frågade Diixe trollingarna.
- "Ja på sätt och vis, han vill inte leva längre, vad vi än gör så vill han inte vara kvar här i det här livet. Vi räddade honom och hans lille bror, de var de enda som vi klarade av att få tag på när deras hem försvann i stormen. Men för några dagar sedan så vandrade den lille tillbaka till Modern, och nu är vi rädda att den här pojken också vill gå samma väg."

De båda knyttflickorna kröp upp i sängen och kröp ner till pojken, de lade sig på varsin sida om honom, höll om honom och nynnade och sjöng knyttvisor för honom. Diixe kröp också upp i sängen till barnen, han lade sig tillsammans med dem och höll om dem alla tre. Det tog inte så lång stund för barnen innan de somnade. Stackars barn tänkte Diixe, det är en hård och jobbig vandring för dem, de ska ju egentligen bara få vara och leka så här års, egentligen så ska vi knytt bara var tillsammans nu, samlas hos varandra tända brasor och äta gott, berätta sagor och träna på danserna till midvinterfesterna. Kanske att vi borde stanna här ett tag, i varje fall så stannar vi här så länge som den lilla pojken behöver oss. Vi ska göra vad vi kan för att han ska vilja leva tillsammans med oss.

Sent på eftermiddagen i skymningen så vaknade barnen upp igen, nu var de hungriga, de såg att Diixe satt vid brasan tillsammans med trollingarna. Det luktade gott av varm mat och varm dryck, oj så hungriga de var nu magarna knorrade ordentligt. Så som bara barn kan göra, så tog de helt enkelt med sig pojken ur sängen och sa att nu går vi till Diixe så får vi mat, kom med. Ja knyttpojken följde helt enkelt bara med flickorna bort till Diixe, där kröp de alla tre upp i Diixes knä och kurade ihop sig.
- "Vi är hungriga," viskade flickorna, vilket trollingmor hörde och gick genast iväg och hämtade varsin skål mat till knyttbarnen. Trollingbarnen hämtade varm dryck till dem och gav dem. Åh så skönt det var att sitta och äta hopkurade tillsammans hos Diixe framför en skön och varm brasa. Tre i knäet var trångt men Diixe höll i dem så att de inte skulle ramla ner. Trollingarna berättade några gamla sagor, det var så skönt att vara varm och mätt och känna Diixes närhet och värme, där kände de sig trygga och somnade åter in där de satt. De vaknade inte ens när de vuxna hjälptes åt att bära dem tillbaka till sängen.
Så skönt det var att få ligga tätt tillsamman med många i en säng tänkte Diixe, det är så här det ska vara när man sover.

När de vaknade nästa morgon så var trollingmor redan uppe och eldade i brasan, och hade varm dryck färdig till alla. Även knyttpojken följde med flickorna upp och satte sig vid bordet hos de andra, han drack och åt som de andra, men han såg trött ut.

När de andra barnen sprang ut så tog Diixe upp pojken i sin famn.

- "Jag är Diixe, och jag har förlorat hela min familj i stormen," berättade han, "det är bara jag kvar, men som väl är så blev två knyttflickor från en annan familj räddade de också, så vi tre har slagit oss ihop till en ny knyttfamilj, vi letar nu efter fler knytt som vi kan bo tillsammans med så att vi blir en stor familj igen, vill du tillhöra vår familj så blir vi glada, för då blir vi ännu fler i vår nya familj." Pojken bara nickade och höll hårt i Diixe, som om han aldrig mer tänkte släppa taget om honom. De satt så länge tillsammans och höll om varandra, ända tills alla barn kom in igen, då bytte de plats och gick och satte sig framför brasan. Där bjöd trollingarna på mat och så satt de kvar och pratade, berättade gåtor och lekte lekar tillsammans. Kvällen avlutades med sagoberättande.

Nästa morgon vid frukostbordet så frågade flickorna vad pojken hette, de hade ju talat om vad de hette så nu var de nyfikna på hans namn.
-"Ninoo," svarade pojken och så log han mot dem. Det glittrade till lite i hans ögon och så log han ännu bredare.
- "Diixe," sa han och pekade på Diixe.
- "Bixa," sa han och pekade på Bixa.
- "Ajji," sa han och pekade på Ajji.
- "Ninoo," sa han och pekade på sig själv, så pekade han på dem igen i tur och ordning och så sa han - "min familj" och så fnittrade han som bara knytt kan göra. Det var ett fnitter som smittade av sig till de andra knyttbarnen, ett fnitter som gick över i ett hejdlöst skratt, så hejdlöst så att de trillade ner på golvet och låg tillsammans i en enda skratthög. Diixe kunde inte heller hålla sig för skratt han skrattade han med, alla trollingar smittade det av sig till, så alla började att skratta och fnittra hejdlöst. Det slutade med att alla dansade en glädjedans för den nya knyttfamiljen.
 


 

Nästa morgon så kändes det rätt så skönt att vakna när de var flera som vaknade tillsammans, det kändes lite som en familj igen. De kröp upp i gryningsljuset och tittade lite nyfiket på varandra, de hade ju bara umgåtts i mörkret under stubben.
- "Piivi heter jag, och det här är lillknytt och han har inte fått något namn ännu" sa Piivi.
- "Zussa" sa en liten blyg knyttflicka med ett yvigt, krulligt och svart hår, men hon tittade ändå väldigt nyfiket med sina stora svarta ögon på Piivi och lillknytt.
- "Aare är mitt namn, jag är storbror till Zussa" sa knyttpojken som verkade blyg han med, men såg lika nyfiken ut som Zussa, det syntes att de var syskon, samma stora, plirande, svarta ögon som sin syster hade han, samma hår också, detta underbara krulliga, yviga, svarta hårburr som alla knytt har.

Piivi tog fram matsäcken och så åt de frukost tillsammans. Medan de åt så berättade de sina historior för varandra. Zussa och Aare var syskon, deras hem hade drabbats av översvämning och när familjen hade försökt att rädda sig så hade de knuffat upp Zussa och Aare på strandkanten men när de andra skulle ta sig upp så hade en stor våg av vatten kommit och tagit med sig de andra i familjen, det hade gått så fort, helt plötsligt var alla bara borta och där stod syskonen själva och visste inte vad de skulle göra eller ta sig till. De hade vandrat runt lite på måfå och inte hittat så mycket mat att äta. De hade mest varit rädda hela tiden och gömt sig under träd och stubbar, och så hade de längtat efter sin familj.
- "Vet ni vad" sa Piivi, "nu är det vi som är en familj tillsammans, våra gamla familjer har vi inte längre kvar så vi får bilda en egen familj, en ny familj, och vi ska se till att vi får det väldigt bra tillsammans. Först så måste vi komma på ett bra namn till lillknytt, men det kan vi gör medan vi är på vandring, kom så går vi vidare nu så kommer vi att hitta ett bra ställe där vi kan bo så småningom." Piivi kände inom sig att hon verkligen menade precis det hon sa, nu gällde det att hitta ett riktigt bra, nytt hem att bo på.
- "Det ska ligga långt från sjön" sa Piivi.
- "Det ska ligga långt från bäckar" sa Zussa.
- "Inget vatten alls i närheten" sa Aare, då tittade de på varandra och skrattade. Det var det första skrattet de hade skrattat sedan den eländiga stormen, och det kändes så skönt att äntligen få skratta tillsammans igen.
- "Nej, vårt nya hem ska inte ligga i närheten av något vatten," sa Piivi.

Nu kändes allt mycket lättare än förut, Piivi lyfte upp lillknytt på ryggen och tog matsäcken och så började de vandringen tillsammans, en ny liten knyttfamilj.
 


 

Diixes familj stannade hos trollingfamiljen i flera dagar, och för varje dag så blev knyttpojken starkare och för att inte tala om gladare, han blev på nytt ett hejdlöst knyttbarn precis som ett knyttbarn ska vara. Tillsammans kunde de gråta ut sin sorg över de familjemedlemmar som de hade mist och som fattades dem, de berättade sina historier för varandra framför brasan under de långa kvällarna. De skrattade tillsammans under lekar och upptåg i skogen runt trollingarnas kulle. De blev en familj tillsammans, visserligen en liten familj men ändå en familj.

En kväll så sa Diixe att imorgon är det dags för oss att vandra vidare, vi ska se om vi inte kan hitta fler knytt att leva tillsammans med. Nästa morgon tog alla ett tårfyllt farväl av varandra, de hoppades att de åter skulle ses någon gång.

Så var de på vandring ingen, nu med en lite större familj än tidigare.
 


 

Natten därpå sov de över hos en trollingfamilj, där fyllde trollingarna på deras matsäck innan de vandrade vidare nästa morgon. Det kändes rätt bra att vandra nu, men det hade blivit kallare, och det låg snö i luften. Det märktes för varje dag att dagarna blev kortare nu, alltså mindre tid att kunna vandra på. Någon gång skulle de väl hitta fler knyttar, hela knyttfamiljer som de kunde bo tillsammans med, eller i närheten av. Knyttar ville vara många tillsammans.

Piivi tänkte på att det snart måste vara midvinter. Den hade hon alltid firat tillsammans med sin familj, de hade ätit mycket mat, dansat tillsammans för Moder Jords bästa och till Gudinnans ära. De hade alltid haft mycket ljus tända, brasor att värma sig vid och samlas runt, då hade sagoberättarna berättat sagor för alla. Att berätta allas sagor var knyttarnas sak. Alla naturväsen hade samlats under midvinternatten och dansat tillsammans, ätit tillsammans och sedan så hade de lyssnat på sagoknytten när de hade berättat legender och sagor för alla. Så hade de markerat att en ny tid hade börjat, ljuset skulle sakta återvända och det nya livet med ljuset.

Nu när Piivi tänkte på midvintern så visste hon vad lillknytt skulle få för namn. Mivi skulle han heta, det skulle påminna om den här midvintern och deras vandring under den mörkaste årstiden, och att de hade fått ett nytt liv tillsammans. Zussa och Aare tyckte att det var ett bra namn, så nu hade även lillknytt ett namn, Mivi.

När de stannade för natten under ett träd så berättade Piivi för de andra om hur hon hade firat midvinter tidigare. De två syskonen mindes också att de hade berättat sagor och legender, att de alla hade dansat tillsammans för att inte tala om all maten som hade funnits. Nu kunde det ju inte vara så långt till midvintersolståndet, den dagen som alla naturväsen firade tillsammans för att ljuset vände tillbaka och mörkret börja att ge vika. De somnade alla tätt tillsammans, de undrade var och hur de skulle fira midvintern den här gången.

Nästa morgon så vandrade de vidare, så kallt det var nu, frost hade det varit länge, men ännu hade det inte kommit någon snö som väl var, för kom snön så skulle det bli jobbigt att vandra för knytt. De rastade mitt på dagen och så fortsatte de sin vandring. Stigen gick förbi en ravin och de höll sig så långt från branten som de kunde. Piivi tyckte att hon hörde ett gnyende nerifrån ravinen, jo nu kom det igen, var det ett skadad djur som låg där nere? Nu hörde även barnen att någon gnydde olyckligt nerifrån ravinen. De tog av sig ryggsäckarna och lillknytt Mivi lades säkert så att inget skulle hända honom, sedan så kröp och ålade de sig fram till kanten på ravinen och tittade ner. Oj så brant det var, vem var det som gnydde så?
- "Där", sa Aare, "det är inget djur det är ett knytt."
- "Var ser du den knytten," frågade Zussa "jag kan inte se någon."
- "Där vid avsatsen," Aare pekade. Jo nu såg alla den lilla knytten, men hur hade den kommit dit, säg inte att den hade trillat ner för den branta slänten. Det var långt ner, hur skulle de göra för att kunna hjälpa den upp igen.

- "Vem är det som är så ledsen? Är det någon av er som har ramlat ner i ravinen" frågade Diixe. De hade precis kommit fram till ravinen och de hade också hört någon som gnydde där nerifrån, och i samma stund hade de sett flera knytt som låg på mage och tittade ner i avgrunden. Piivi, Zussa och Aare tittade upp och såg bakom sig, de blev både förvånade och glada över att få se så många knytt, och lättade, kanske kunde de tillsammans hitta på en lösning för att rädda knytten där nere från sin avsats.
- "Det är en knytt som sitter där nere, men vi vet inte vem det är, vi hörde den när vi gick förbi här.
- "Visa var den är," sa Diixe och lade sig på magen och ålade fram till ravinens kant, han lade sig bredvid Piivi som berättade var knytten satt. Bixa, Ajji och Ninoo lade sig också bredvid de andra barnen och tittade ner i ravinen, alla såg var knytten satt.
- "Hur gör vi för att rädda den," sa Piivi och tittade på Diixe.

Alla ålade och kröp tillbaka så att de kunde sätta sig upp utan risk att tappa balansen och ramla ner i ravinen de också.
- "Jag har ett långt rep i min ryggsäck," sa Diixe, "om jag knyter det om mig och så får ni hjälpa till att hissa ner mig till knyttet, och när jag har fått tag i den så får ni hjälpas åt att dra upp oss igen."
Någon annan lösning fanns det inte. Diixe tog fram repet, knöt det runt magen på sig själv och så drog han repändan runt ett träd och talad om att det skulle bli stadigare och jämnare fart om de hade repet om trädet, släpp bara efter mjukt hela tiden och så gör ni tvärt om när ni drar upp oss igen.
- "Ninoo du lägger dig vid ravinen och tittar på hur det hela går, och om vi behöver prata med varandra så är det dig vi pratar genom, förstår alla?"
Jo alla förstod vilken uppgift de hade framför sig. Ninoo ålade sig fram till kanten och Diixe började att klättra neråt, de andra släppte sakta efter på repet så att det inte skulle bli några ryck i Diixe som kunde skada honom.

Sakta men säkert närmade sig Diixe knyttet på avsatsen. När han kom fram så såg han att det var en liten pojke som satt där, han lyfte upp honom i sin famn och sa till honom att hålla sig så hårt fast han bara kunde så skulle de klättra upp till de andra nu. Den lilla pojken höll så hårt han kunde i sin räddare och Diixe kunde signalera till Ninoo att ge signal till de andra att de skulle börja att dra upp honom och den lilla knytten. Piivi och barnen drog allt vad de kunde, sakta men säkert, det var jobbigt och tungt men ingen gav sig utan alla tog i av alla krafter. Gemensamt skulle de kunna få upp dem ur ravinen.
- "Bind fast repet i trädet, och kom och hjälp till," ropade Ninoo. De gjorde precis som han sa, när de hade bundit fast repet så ålade de sig fram till kanten och precis nedanför kanten såg de huvudet på Diixe. Tillsammans så drog de upp honom över kanten och så var han uppe i säkerhet igen tillsammans med en liten knytt som klamrade sig fast i famnen på Diixe.
- "Vi går härifrån på en gång," sa Piivi, "så att vi kommer fram till en säker plats där vi kan vila oss och äta lite matsäck."
Ingen protesterade, alla samlade fort ihop sina saker, Piivi lyfte upp Mivi på ryggen och lossade repet från trädet så att de fick med sig allt, det kunde ju vara bra att ha någon mer gång.
 


 

De fortsatte förbi ravinen och där började skogen igen. De gick en bra bit in i skogen och tryggheten innan de satte sig tätt tillsammans under en gran. Ingen sa någonting, de packade bara upp sin matsäck och åt under tystnad. När de hade ätit färdigt så tittade de bara på varandra, det var så skönt att få se så många knytt igen.
- "Piivi," sa Piivi och pekade på sig själv. Så tittade hon på Zussa som satt bredvid henne och Zussa fortsatte presentationen och alla förstod och de talade om vad de hette för varandra. När alla var klara så var det bara den lilla knytten kvar som fortfarande klängde sig fast i Diixes famn.
- "Var du ensam," sa Diixe till den lilla knytten. Tänk om de hade haft så bråttom att komma från ravinen så att de hade glömt något där nere. Knytten nickade till svar.
- "Har du din familj här i närheten" frågade Piivi.
- "Nej, bara Reme kvar, alla andra är borta", sa knytten och började gråta.
- "Då får du vara med oss," sa Piivi, "det är bara vi kvar också, så här får du plats du med."

Det började skymma nu, de tog sin packning och letade efter ett bra träd där de kunde tillbringa natten. De hittade en stor gran som de kunde krypa in under. Nu kändes det riktigt bra, tätt tillsammans, och många knytt var de nu. De satt tillsammans och berättade sina historier för varandra.

Remes familj hade också försvunnit i stormen, han hade bott lite här och där hos olika naturväsen, men inte kunnat slå sig till ro någonstans, han ville vidare till dess han hittade andra knytt att leva tillsammans med. Vid ravinen så var han så trött så han hade snubblat och halkat och rutschat ner över kanten men som väl var fastnat på avsatsen. Där hade han suttit i en natt, rädd och ensam, men som väl var hade de upptäckt honom där, och räddat honom därifrån.

Barnen somnade ett efter ett, tätt och tryggt låg de snusade och sov. Piivi och Diixe satt tillsammans och njöt av att få vara tillsammans med en vuxen knytt, det var så länge sedan som de hade träffat någon som de kunde utbyta tankar med, som var på samma nivå som de själva. De pratade, fnissade och grät tillsammans, till slut så somnade även de tillsammans tätt ihop med 7 knyttbarn.
 


 

Nu hade de vandrat tillsammans i flera dagar. Här var skogen väldigt vacker, inga sjöar kunde de se heller, och de träffade på andra naturväsen lite här och var, men de träffade inte några knyttfamiljer. En kväll när barnen hade somnat och Piivi och Diixe satt och pratade, så kom de överens om att när de nästa gång kom till ett bra område så skulle de leta reda på ett bra träd där de kunde bo över vintern, för nu var det så kallt så nu måste de få tag på ett ställe att bo på, nu kunde de inte fortsätta att vandra mer den här vintern i alla fall. Nästa dag så tittade de med andra ögon än tidigare, nu letade de efter ett hem åt sin stora familj.

I skymningen så kom de fram till en skogsglänta, med mycket mossa och lummer, och där stod det en stor gammal ek som såg så inbjudande ut. De gick fram till eken och hoppades att den inte skulle vara upptagen av någon annan naturväsenfamilj. De gick ett varv runt eken, det verkade lugnt, sedan kröp de in under rötterna, det var tomt och bara för dem att flytta in. De tänkte att imorgon så får de utforska omgivningarna mycket bättre, men nu kände de att de hade hittat sitt nya gemensamma hem, så de åt sin matsäck pratade och berättade som de tagit som vana nu och somnade alla till slut tätt-tätt tillsammans.

De vaknade sent nästa dag, dagen var redan långt framskriden när de kröp ut ur sitt nya hem. Framför dem i gläntan så var traktens alla naturväsen samlade till ett stort möte, det pratades i munnen på varandra. Knytten undrade vad det var som gjorde alla så engagerade så att de inte lyssnade på varandra. Naturväsen brukade alltid visa respekt för allas åsikter, tankar och nya idéer. De stod tillsammans framför eken och försökte förstå vad som diskuterades, då plötsligt områdets stortroll fick syn på dem. Stortrollet tittade förvånat på dem och sedan så sprack ett leende fram som sedan spred sig över hela hans vänliga ansikte.
- "Kära vänner, jag tror och hoppas att vi kan sluta diskutera nu," sa han högt och myndigt till alla som var på mötet.
- "Jag är nästan säker på att lösningen på våra problem redan står mitt ibland oss." Stortrollet hade pratat utan att släppa knytten med sin snälla och glada blick, när de andra blev avbrutna av stortrollet så tittade de på honom och såg att han tittade på något, och när de följde hans blick så kom även alla andra att få syn på knyttarna som stod samlade framför eken. De såg ut som de inte kunde tro vad de såg, det blev alldeles tyst och alla tittade på knyttarna.

Knytten visste inte riktigt vad de skulle göra, en sådan uppmärksamhet kan vara lite obehaglig för en liten varelse som en knytt är. Stortrollet förstod vad knyttarna kände, han såg väldigt tagen och nästan rörd ut.
- "Kära knyttfamilj, jag hoppas att det är som jag tror, att ni har flyttat in i den stora eken. Det finns ingen knyttfamilj här i området, och mig veterligen så har det aldrig hänt att vi inte har haft någon knyttfamilj boende hos oss. Ni knytt är så viktiga för oss, ni som är de minsta är de största hos oss naturväsen, det är ni som tänker störst, ni tänker de nya tankarna och de nya stigarna, och dessutom är det ni som sagar sagorna och kan berätta legenderna som är så viktiga för oss. Vill ni flytta in här hos oss så skulle vi bli så glada."
Stortrollet tystnade och tittade på knyttarna som kände sig lite generade av alla vackra ord de hörde, men de kände hur uppriktigt, varmt och kärleksfullt han hade menat allt han sade om och till dem. Diixe titta på sin familj, tittade runt på de andra naturväsena som alla såg så förväntansfulla ut, och så mötte han stortrollets blick och svarade honom:
- "Vi knytt har alla var och en upplevt var sin sorg, men har sedan förenats och vandrat långt och haft många strapatser, men det har förenat oss till en stor familj som vill leva tillsammans. Igår hittade vi vad vi har sökt efter, ett nytt hem på en plats som verkar vara trygg och vacker. Ja, vi vill stanna här och skapa oss en framtid tillsamman med er."

Det var alldeles tyst.

Sakta spred sig ett leende över allas ansikten, stortrollet grät glädjetårar vilket "smittade" de andra att gråta av glädje, även knyttarna grät av glädje av att ha hittat sitt nya hem på en plats där de var efterlängtade och välkomna.


 

Några trollingbarn skuttade upp och sprang fram till knyttarna, de kramade om dem och ville genast visa dem vem som var vem av alla naturväsen som var församlade. Knyttbarnen var genast med på noterna och försvann fnittrande och skuttande tillsammans med trollingarna. Så skönt, det var som det skulle vara, barn ska upptäcka allt nytt. Piivi och Diixe tittade på varandra och skrattade, det var så här det skulle vara, tryggt och skönt och mycket att upptäcka. Diixe tog upp Mivi och så förenades även han och Piivi också med de andra naturväsena.

Stortrollet tog till orda igen:
- "Vad vi diskuterade när ni kom var hur vi skulle fira midvintern, men nu är allt löst eftersom ni finns här. Det har alltid varit knyttarna som har inlett firandet av Modern med sin dans och vill ni inleda i år så skulle vi få fira som vi tycker är det bästa sättet. Dessutom skulle det inte vara någon riktig midvinterfest om det inte fanns några knytt som kunde berätta sagor och legender för oss. Nu tror jag att vi dessutom kan få höra många nya sagor om er långa vandring, och hur ni hittade varandra, de sagorna är vi nyfikna på."
Alla andra naturväsen höll med, alla var lika nyfikna på den nya knyttfamiljen.
- "Men ni kan väl inte ha fått med er så mycket mat, täcken, kläder eller förråd alls," frågade trollmor, "det kan man ju inte släpa runt på när man vandrar så långt som ni måste ha gjort."
- "Nej," sa Piivi "det har vi ju inte, allt har ju försvunnit i stormen, men huvudsaken är att vi har varandra och att vi har blivit en familj igen."
- "Då ska jag hämta ett skönt täcke till er," sa trollmor, " och jag är säker på att jag har tyg till kläder så ni kan sy vinterkläder till er, jag ska genast gå och hämta det."
- "Vi har förråd över så att vi kan dela med oss till er, vi går också och hämtar det nu, klart att ni måste ha något att äta i vinter," flera trollingar försvann iväg till sina hem. Andra naturväsen försvann iväg till sitt också, och snart började alla komma tillbaka med gåvor till knyttfamiljen. En säng, kuddar, täcke, tyg, sylt, saft, bär, bröd ja, de visste inte allt som de fick den dagen, men nog blev det fullt i eken hos dem, det blev varmt och ombonat i deras nya hem, och fullt med mat och förråd.

På kvällen stod de tillsammans och bara tittade på sitt nya hem, de kunde knappt tro att det var sant. Nu hade de fått det de drömt om, en stor familj, och ett nytt tryggt hem. När de hade krupit ner i sin nya, stora, varma säng tätt tillsammans, så låg Piivi och funderade. Visst saknade hon sin gamla familj nu när hon fick tid att tänka tillbaka på dem, men eftersom hon inte kunde dela sitt liv med dem längre så kändes det så bra att ligga här hos de andra knytten som hon hade kommit att älska så mycket. Hon kände sig så sammansvetsad med var och en av dem och ville dela sitt liv med dem nu, lära känna dem ännu bättre, få se dem växa upp och få vara med när de upptäckte nya saker. Jo nu kändes det bra.

Diixes funderingar den kvällen var nästan som Piivis. Nu kände han sig trygg, han var tillsamman med en stor knyttfamilj igen, i ett varmt och ombonat hem med omtänksamma naturväsen boende runt omkring. Han ville skapa en så bra uppväxt till barnen som det bara var möjligt, så att de blev nyfikna, och fick göra nya upptäckter, göra många picknickar, ha många knyttkalas, och pila runt som bara knyttar kan.

Vid midvinterfesten så kändes allt så bra. Det hade fallit snö så allt blev vitt och vackert, Modern var inbäddad i ett mjukt och vitt vintertäcke. De inledde dansandet, och när alla naturväsen tillsammans dansade sin dans till Moderns ära så kände de hur allt hörde ihop, hur de hörde tillsammans och hur skönt det var att leva. De åt mycket gott, de satt tillsamman med alla andra och lyssnade på andras livsberättelser, sagor och legender. De berättade själva sina livsberättelser, sina sagor och legender, och de berättade allas legender och sagor, så som det skulle vara under midvintern. Så som de drömt om att det skulle vara när de var på sin ensamma vandring, så skönt att de fick uppleva det nu.
 


 

Det hade gått ett år sedan knyttarna hade flyttat in i sin ek, som nu kallades för knytt-eken. Det var snart dags för midvinterfest igen.

Knyttbarnen pilade runt värre än vanligt, de fnissade och viskade när de än kom åt, det syntes att de hemlade med varandra. Det gjorde att alla andra naturväsen blev så nyfikna, vilket var meningen att de skulle bli, hemlar man så är det ju för att andra ska bli nyfikna. Varje gång som någon försökte fråga eller på något vis lista ut vad det var som det tisslades, tasslades och fnissades om så skuttade en liten knytt iväg och fnissade för sig själv eller tillsammans med de andra små knyttarna.

Alla andra som bodde där runt försökte att inte låsas om hur nyfikna de var, men de höll ändå koll på vad som hände vid knytt-eken. Var det inte ett par dagar sedan som de hade sett till Piivi? Och Diixe hade mest hållit sig inne i eken han med, undrar vad de hade för hemlighet egentligen?

När alla hade samlats för att dansen snart skulle börja så väntade de på att knytten skulle komma så att de kunde inleda dansen. Jo där kom de alla tillsammans, men vad såg de, Piivi bar på något, vad kunde det vara för något?

När hela familjen stod i mitten av alla så visade Piivi vad hon bar i famnen. En alldeles ny liten knyttbaby, den första lilla knytten som hade fötts i deras nya familj.

Glädjen, kärleken och stoltheten från hela knyttfamiljen kunde ingen gå miste om, det strålade av kärlek och lycka från dem allihop.
 

Slut.

UPP