Vår Svenske Tomte


 

"En bondgubbe i norra Värmland hade köpt en ny gård. En höstkväll i skymningen hade han varit ute och finåkt och skulle ta in hästen i stallet. Men hästen sparkade och bar sig åt. Bonden tappade humöret och gav honom ett par, tre hårda rapp med piskan.
- Vill du stå still, din kanalj! skrek han medan slagen föll.
Men plötsligt skymtade han i en kort blink något rött, vitt och grått borta i en vrå. Och kinden brände till av en örfil så kraftig att han föll omkull mitt bland hästskiten i spiltan. Han blev liggande en bra stund innan han vaknade till medvetande igen.
Bonden funderade över vad som egentligen hade hänt. Det hade inte varit lätt att urskilja allt i halvdunklet. Men nog var det väl ändå en liten vitskäggig gubbe med grå kläder och röd toppluva som han hade sett? Ja, säkert var det han, gårdstomten! Den förre ägaren hade påstått att en sådan höll till i lagården. Men som nykomling hade han bara skrattat.
Nu gällde det att vara försiktig. Han skulle aldrig mer slå sin häst. Och han skulle sköta gård och hus så noga att han slapp råka ut för en sådan här sak igen!

Att reta gårdstomten straffade sig alltid, ibland direkt som nu, ibland efter någon tid. Tomten var en vresig, hämndlysten gammal gubbe som inte alltid var så lätt att göra till lags. Han var noga med gården och dess djur och såg till att ingen slarvade eller var sig illa åt. Men om bonden och övrigt gårdsfolk gjorde som den lille gubben önskade och dessutom gav honom lite mat då och då, i synnerhet på julafton, så hjälpte han till på många vis: han drog säd till gården, tröskade, skötte djuren, vallade, varnade inför stundande faror och mycket annat.

Gårdstomten var alltså väldigt olik vår tids vänligt leende julklappstomte. De har också skilda ursprung. Den gamle tomten har rötter djupt ner i vår hedniska forntid. Den moderne tomten däremot är en kristen invandrare, en arvtagare till det givmilda helgonet Sankt Nikolaus. Där han sitter rödklädd i skyltfönstren bländade elljus är han snarast en symbol för nutidens överflöd, medan den grå gårdstomten i fähuset och ladans dunkel tvärtom hör samman med gammeltidens armod och det förr så nödvändiga grovslitet.
Att dela ut julklappar var otänkbart för vår gamle tomtegubbe. På julen skulle han ha gåvor istället. Han sysslade med andra, mycket viktigare uppgifter än att springa omkring med presenter i en säck."

Så här börjar Ebbe Schöns bok "Vår svenske tomte - sägner och folktro" som han gav ut 2006. Den boken rekommenderar jag till dig som är intresserad av vår gamla svenska gårdstomte. Det finns så mycket intressant att läsa om gårdstomten i den boken, många fina bilder finns det också att titta på.
Ebbe berättar medryckande om vår "gamle" tomte och berättar om hur han verkade och hur han såg ut.

Finns gårdstomten/hustomten kvar ännu i våra dagar då?
För några år sedan växlade jag några mail med en äldre kvinna, närmare 70 år tror jag, som berättade att hon hade haft en bondgård tillsammans med sin nu bortgångne man. Varje gång som något av djuren skulle föda så var hon där och hjälpte till med förlossningen. Varje gång så pratade hon med tomten som hon var säker på fanns där och hjälpte dem med djuren. Hon varken såg eller hörde honom någon gång men hon var säker på att han fanns där. Hennes man tyckte att hon var knäpp för det fanns ju ingen tomte minsann. Men hon fortsatte att prata med tomten vad mannen än sa.

Tillbaka till änglakalendern